Egyptens historia är otroligt intressant. Både det här att den som styrde landet, var Farao inte alls bara var män, även kvinnor kunde få den positionen. Men framför allt är jag fascinerad av deras teknik att tillverka/bygga saker.

Ta bara pyramiderna, tänk att man än idag inte vet exakt hur dom gjort. Det är otroligt att stå där vid en pyramid, vid botten och bara se hur stora varje enskild sten är i verkligheten. Men det finns så många andra saker som man inte direkt tänker på som är minst lika intressant. Vissa saker vet man inte alls hur dom gjorde, och det är även idag med den fina teknik som finns otroligt svårt att få det så fint som det var då.

Det är bland annat vaser, i sten, smala halsar/hål, sen stora runda former. Och stenen är lika tjock på varje ställe. Hur dom lyckades få håligheten i vasen under halsen, ja det kan man undra. Eller det här med så fina vinklar och stenen är så len så len (när jag ser det vill jag bara låta fingertoppar och handflatan glida över ytan, känna…)

Sen ser jag på ett program där några försöker bygga en vagn som man ser på bilder. Stridsvagn, dom tror att uppfinningen av vagnen som dras av 2 hästar gjorde att Egypten var en segrande nation i krig. Dom väljer ut hästar och bygger vagnen utifrån bilderna.
Vagnen görs helt i trä och jag sitter och tittar på hur man idag gör för att böja träet så att det blir som en S-formad stång som passar mellan två hästar att dra. Då när jag ser hur dom gör idag, så undrar jag verkligen hur gjorde dom då? Hur lång tid tog det på den tiden att göra det momentet?

Ja det är verkligen en fascinerande historia även om man inte bara ser pyramider, gravplatser, mumier. Men oavsett vad man tittar på så är frågan ur gjorde dom, hur lång tid tog det att göra dessa saker på ett så fint sätt?

Rädslan av att bli bortvald uttryckte sig förr med att jag aldrig sa ifrån aldrig krävde något....

trodde att nu när jag lärt mig att säga ifrån säga hur jag mår vad jag behöver så var det = att rädslan var borta

men kommit på att så är inte alls fallet... rädslan finns kvar - lika stark om inte starkare.

Förr var jag så otroligt rädd för att säga nej, stopp, ställa krav, tala om vad jag ville osv. Jag var livrädd för konflikter. Och om jag sa nej eller ställde ett krav/talade om vad jag ville, så blev det ofta en konflikt. Eller jag såg det som konflikter, stora saker man skulle undvika. För annars blev man bortvald. 

Jag har fått erfarenheter av att detta är rätt, det är så det är, agerar jag så, så blir jag bortvald. Jag duger inte om jag inte bara är till lags. Så jag sa aldrig nej, jag sa aldrig stopp, eller ställde krav, talade om vad jag ville. Jag gav med mig i allt i stort sett. Ialla fall i allt som var viktigt, i allt där jag haft en annan åsikt eller vilja. 

Det här har varit något jag efteråt sett skett i både relationer med män, men också vänner. Det finns mönster som jag nu efteråt ser. Jag ser också min egen medverkan till att jag som jag sett det blivit bort vald. Många gånger beror det ju också på att när det hamnat i en konflikt har jag trott att då duger inte jag, så jag har själv backat undan. Det har inte funnits chanser att reda ut, eller visa att konflikten var i en sak, det hade inget med mig som person att göra. Att jag dög ändå, trots att man haft olika viljor och åsikter. 

Sen har jag jobbat med mig själv, att jag har lätt att ta på mig skulden, tror att jag måste vara till lags för att duga osv. Och jag har lärt mig att säga stopp, stå för mina värderingar och se att dom är ju rätt för mig, säga nej det där fungerar inte, så här vill jag ha det osv. Jag står upp för mig och ser att jag kan båda vara omtyckt, älskad, vara viktig som person för någon ÄVEN om jag inte alls hela tiden försöker göra "rätt". Jag får vara jag, jag får ha fel, jag får bli arg, jag får visa att jag blir besviken, jag får ha krav. Jag är inte mindre värd, jag blir inte lämnad. 

Så jag trodde i min enfald att det räckte med att lära mig att så är det, lära mig att säga vad jag vill, ställa krav osv. Det måste väl räcka? Att man lär sig dom sakerna? Men har nu fått omvärdera, det är inte så lätt, det räcker inte med att bara lära in ett nytt sätt att tänka och agera. Det måste "övas" in genom att göra det också, att märka att det stämmer, att känna sig trygg i det nya sättet att tänka och agera.

OCH är inte lika lätt. Jag tänker "rätt", att jag är värd massor, att jag får säga stopp, jag får berätta vad jag känner är rätt eller fel, berätta hur jag reagerar känslomässigt. Jag är inte lika rädd för konflikter, jag märker att jag kan ta dom, på ett lugnt sakligt sätt. En konflikt är ju egentligen bara en situation där man har lite olika åsikter, eller kanske att man egentligen bara missförstått, det finns oro som gör att man reagerar med rädsla eller kanske även ilska. Men det är saker som inte säger att man tycker mindre om varandra, det är saker som går att lösa. Kan vara så att man till och med kommer närmare varandra när man löst konflikten.

MEN även om jag nu säger ifrån, ser att jag duger, att jag helt enkelt "gör rätt" inte backar och försöker vara till lags, göra rätt för att duga. Så under allt finns ändå en otroligt stark rädsla att jag ändå gör fel, att jag ändå inte duger. Det är väl så att jag måste få uppleva att det blir rätt resultat av mitt "nya" beteende. Att jag märker att jag kan reagera, agera utan att bli bortvald, att jag blir sedd, bekräftad och erkänd som person, eller kanske jag ska säga mer som partner. För det är just där det hela ligger just nu.

Det var en ganska så jobbig upptäckt för mig här sista veckan att märka att den där rädslan fanns kvar i botten. Och att jag istället för att agera som tidigare, backa, vara till lags, utan jag nu då ska säga vad jag känner, hur jag upplever osv... hamnar i en ketchupeffekt där jag tar i för att göra så, och det kan blir lite för mycket åt det hållet istället, jag döljer samma rädsla med ett annat sätt bara. 

Men ändå bra att få göra den upptäckten, för det är först när man vet vad man ska jobba med som man kan arbeta med sig själv för att utvecklas och komma förbi sånna här känslofällor och agerandefällor. För oavsett vad det än gäller så är det när man fastnar i dom fällorna som man oftast förstör för sig själv. Man agerar så "dumt" och man märker inte själv vad man gör, förrän det är för sent. 

Så nu vet jag då vad jag har att först sätta ord på, kunna förklara för den som berörs på ett bra sätt, så att han förstår. Allt är ju så mycket lättare även i det svåra om man vet anledningar, vet orsaker, man kan då hjälpa varandra på olika sätt. 

Sen om jag kommer att komma över detta vet jag inte, men jag hoppas och jag kommer att jobba för det. Kommer aldrig bli lugn trygg i något förhållande innan jag får ordning på mina egna reaktioner och hantera mina känslor. Killen kan vara hur bra och perekt som helst, jag kommer ändå köra fast i olika situationer och kanske förstöra om jag inte själv förstår vad jag gör, varför och vad jag ska göra åt det. Behöver inte vara så mycket ibland, kanske bara att man som jag nu, kommit till insikt i varför vissa starka känslor kommer fram när man tror att man kommit över något, ändrat på något. 

För så mycket har jag lärt mig, att även om man kan hamna i situationer där det är någon annan som triggar igång något, någon som gör något som sårar, så är det ändå i slutändan bara jag själv som kan hantera mina egna känslor och tankar och reaktioner i det som sker. Bara jag som kan avgöra om jag ska fastna i det negativa eller hur jag ska arbeta vidare...

Och jag har sen länge valt att se min egen iblandning för att kunna bli lycklig, harmonisk och glad, att se vad jag själv behöver arbeta med. Och när jag ska göra olika val och varför.

Att det finns saker man kan behöva ändra på - sig själv ibland, sätt att tänka eller vilka människor man väljer att ha i sitt liv. För man duger, man kan få göra fel, man är älskad ändå. För rätt sorts människor för mig. Alla är vi olika men inget är fel.

Krama om

mig varmt.

Håll fast mig 

med din styrka.

Smek mig sakta

ömsint och krävande.

Ta mig med passion,

lust och kärlek.

Låt mig njuta, 

känna hetta, gråta.

Låt mig få krypa

in i din famn.

Smek mig ömt

över hela min kropp.

Pussa på min panna

låt mig somna i din famn.

Det är bara vi

vi tillsammans i det vi upplever.

Jag är helt och hållet din

du är helt och hållet min.

Jag börjar med hur vi började att fira den 14 feb här i Sverige. Här har dagen egentigen ingen som helst direkt anknytning till något bakåt i tiden det är rant och skärt enbart hit taget som ett sätt att tjäna pengar. Det var 1956 som varuhuset NK (Nordiska Kompaniet) som startade upp det här att fira, dom hade själva tagit det från USA.

Det började inte så bra, men dom fortsatte och på 60-talet började firandet sprida sig, men det var faktiskt först på 90-talet som det fick ordentligt fart. Det var först då vi svenskar verkligen började fira dagen.

Firandet i historien, från 1400-talet till 1900-talet Firandet av Alla hjärtans dag, eller Valentindagen, började i England och i norra Frankrike. Den tidigaste kända omnämnandet av Valentindagen är från år 1370. Om en person valde någon som sin ”Valentin” under 1400-talet innebar det att personerna förlovade sig.

Valentinfirandet motarbetades av puritaner ända fram till mitten av 1600-talet. Först under 1700-talet blev Valentinfirandet mer rumsrent och firat. Vanligast var att mannen uppvaktade sin kvinna med dyrbara presenter. '

Under 1800-talet sjönk intresset för dyrbara presenter och istället började man skicka välskrivna och konstnärligt utsmyckade brev och kort till varandra.

Rapporter från 1800-talets brevbärare vittnar om interna klagomål – brevbärarna hann helt enkelt inte med att bära ut alla kort som skulle skickas. Ett annat problem var att korten var så kreativt utformade att de var svåra att transportera.

Valentius – en halshuggen präst Det finns många teorier om hur Alla hjärtans dag uppstod. Enligt sägnen fanns det en modig präst vid namn Valentius i Rom år 269 e.kr Valentius vigde förälskade par i hemlighet eftersom kejsare Claudius II hade förbjudit alla giftermål mellan unga människor.

Valentius upptäcktes så småningom och kastades i fängelse, där han senare avrättades genom halshuggning. Men innan Valentius dog hann han skriva kärleksbrev till fångvaktarens dotter, som han blivit djupt förälskad i. Han lämnade även följande uppmaning till alla ungdomar han vigt samman i äktenskap: ”Ni ska inte sörja mig, utan gläds att ni är man och hustru. Ty kärleken är en dyrbar skatt, ja dyrbarare än livet”.

Fertilitetsteorin En annan teori är att Valentindagen bygger på en hednisk fertilitetsceremoni från Rom vid namn Lubercalia. Ceremonin genomfördes i mitten av februari. Ogifta ungdomar parades då ihop genom att de skrev sina namn på lappar och la i en urna. Den person vars namn stod på lappen, som var och en plockade upp, skulle man sedan vara tillsammans med eller uppvakta under resten av året.

Bird´s wedding En helt annan teori kommer från medeltidens Storbritannien. Där var folktron att fåglarna parade sig just den 14 februari, ”Bird’s Wedding”, som dagen också kallas. Engelsmännen hävdar att Valentindagen är en kombination av folktron om fåglarnas parning och sedvänjan att utse sin Valentin den 14 februari.

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.

Kärleksvisan, sjungen av Sarah Dawn Finer, en underbar visa, texten säger så mycket.

Nu blev det inte såhär, för saker gjorde att jag inte kunde ordna det.

Jag blev som jag känner bortvald, bort prioriterad av något som inte jag såg som lika viktigt, eller något jag borde ha fått gå före. Det gjorde mig otroligt ledsen, och säkert var jag en jobbig obstinat bitch innan jag åkte hem igen.

Medan han såg det som att jag inte ser det som är bra, bara det som är dåligt. Så ser jag att jag reagera av andra anledningar, att jag har starka känslor och inte helt blir så bekräftad i att känslorna är besvarade. Jag är helt enkelt orsäker och det yttrar sig i att min ledsamhet över det som sker, min besvikelse visar sig på ett lite för starkt sätt, det vet jag.

Samtidigt som jag känner att jag faktiskt har rätt att reagera precis som det känns, jag ska inte behöva bita igen, för att passa in....

Nog om det, och tillbaka till vad jag hade tänkt mig att göra, för att kunna på avstånd fira den här "kärlekens dag". Visa hur jag känner. Ja jag vet man kan och ska göra det varje dag, utan orsak, men jag gillar när det är lite extra en speciell dag. 

Jag fick en del av idéerna från min lilla dotter faktiskt, och helheten blev en jätte bra variant, på att inte kunna vara tillsammans.

Jag skulle ha varit kvar till torsdag, han skulle ha åkt till jobbet och jag varit kvar lite till på morgonen och sen åkt. Han åkte direkt från jobbet till sin mamma, för att sen idag åka på begravning. För att sen komma hem på lördag.

Jag tänkte inte göra något stort av det, bara visa att jag tänkte på honom och vill pyssla om honom lite, även om jag inte var där.

Så jag hade tänkt sätta små söta post it-lappar som ledde honom fram till frysen, där jag lagat hans favoritmat. Dukat upp med ljus att tända, maten skulle bara vara att värma. Nya tulpaner på bordet. 

Små lappar med gulliga ord i frysen, på tallriken, på kudden sen när han skulle gå o lägga sig.

Men nu fick jag inte den möjligheten...

Men kunde ändå inte låta bli att göra något. Jag kan sura, jag kan vara ledsen, jag kan vara en bitch och jäkligt obstinat. Men samtidigt kan jag inte låta bli att visa någon att jag bryr mig, att jag älskar, att jag vill att dom jag bryr mig om mår bra. Ge dom lite extra.

Så jag har lagt ett Alla Hjärtan Dag-kort i sängbordet bredvid hans säng. Och också en söt lite nalle (nyckelring), när jag såg den kunde jag inte låta bli att köpa den till honom. ;)

Ska sända ett litet sms på lördagen när jag vet att han är hemma, och be honom kika i lådan :)

ja det vet väl alla att fredage den 13e anses som en otursdag. Personligen har jag aldrig märkt av det, men antar att bara för att man vet om att det är en otursdag så märker man mer av vad som sker åt det dåliga hållet än det bra.

Talet 13 är olycksbådande, ont, i flera kulturer, så det hör inte bara till en kultur. En av sakerna är att det var 13 personer runt bordet på den sista nattvarden. 

I vissa länder undviker man talet 13, t ex finns det ingen 13e våning på hotell. Man har 10, 11, 12 sen blir det 14, 15 osv. 

Kombinationen av fredag och talet 13 upp­märksammades först år 1907, då romanen "Friday the 13th" kom ut i USA. I dag är boken bortglömd men datumets dåliga klang lever vidare, och varje gång den olycksaliga kombinationen inträffar kan vad som helst hända ...

Tittar man bakåt i tiden, historia på just fredagen den 13e så kan man bland annat läsa:

• Fredag den 13 juni 1952 var ett svenskt spionplan ute på uppdrag nära gränsen till Sovjetunionen. På eftermiddagen bröts radiokontakten. Planet och de åtta besättningsmännen var spårlöst försvunna. Först 1991 erkändes nedskjutningen officiellt av Sovjet. Vraket av DC-3:an och kvar­levorna av flera av besättningsmedlemmarna återfanns år 2003.
  
  I början av 1300-talet smidde Frank­rikes kung Filip den sköne en ondske­full plan. Kungen stod i bottenlös skuld till de mäktiga tempelriddarna, som under kors­tågen i Mellanöstern hade blivit makalöst rika. Kungen sökte nu ett sätt att bli av med sina kreditorer.
  
  Fredagen den 13 oktober år 1307 slog Filip till och lät arrestera tempelriddare över hela Frankrike. Kungens ursäkt var påhittade rykten om att tempelriddarna under sin vistelse i Mellanöstern hade börjat tillbe hedniska avgudar. Filip hade inga bevis, men genom tortyr lyckades kungens män tvinga hundratals riddare att erkänna sig skyldiga till kätteri. Samtidigt tvingade kungen påven Clemens V att stötta processen mot riddarna och upplösa orden.
  
  År 1314 brändes tempelriddarnas siste stormästare Jacques de Molay på bål i Paris.
  
  
• Efter förlusten i första världskriget befann sig Tyskland i ett ekonomiskt kaos med galopperande inflation. Från mitten av 1920-talet upplevde tysk ekonomi emellertid ett kraftigt uppsving, och många spekulerade ohämmat i aktier.
  
  Fredagen den 13 maj 1927 sprack finansbubblan. Den tyska aktiemarknaden kollapsade i det som gick till historien som "Svarta fredagen". Kollapsen var det första varslet om den stora depression som skulle drabba hela världen på 1930-talet.
  
  Den ekonomiska katastrofen i Tyskland blev avgörande för Adolf Hitlers framgångar och att miljontals vanliga tyskar skulle gå med i nazistpartiet.
  
  
• Slaget om Guadalcanal 1942 hade en avgörande betydelse för kriget i Stilla havet. Det blodiga slaget slutade med seger för amerikanerna, men triumfen fick en bitter eftersmak. Det var fre­dagen den 13 november 1942.
  
  För första gången i USA:s militära historia stupade två amiraler samma dag. Amiral Callaghan dödades på fartyget "San Francisco". Strax därpå dog även amiral Scott på flaggskeppet "Atlanta".
  
  
• Fredagen den 13 januari 1939 bröt en av historiens värsta skogsbränder ut i den australiska delstaten Victoria. Under de följande dagarna förtärdes 20 000 kvadratkilometer av eldhavet, och inemot tre fjärdedelar av delstaten Victoria försattes i totalt kaos.
  
  Den kommission som undersökte branden efteråt skrev i sin rapport att ”det såg ut som om hela landet hade stått i lågor”. Hela 3 700 byggnader försvann i branden: bostäder, fabriker och sågverk, men det värsta var de 71 människoliv som gick till spillo i katastrofen. Dagen blev känd som ”Black Friday”.
  
• Den 12 oktober 1972 lyfte ett litet plan från Montevideos flygplats i Uruguay. Många av de 45 personerna ombord var medlemmar i ett rugbylag på väg till en turnering i Chile. Planen mellanlandade i Argentina.
  
  Dagen efter fortsatte flygningen. Det var fredagen den 13 oktober. Efter några timmar kraschlandade planet i Anderna, men det var bara början på de överlevandes prövningar, för det fanns ingen proviant ombord. Över två månader efter olyckan räddades 16 som överlevt katastrofen. De hade överlevt genom att äta sina döda med­passagerare.
  
  Samma fredag som olyckan i Anderna inträffade störtade ett ryskt Iljusjin Il-62-plan, när det skulle landa i Moskva. Alla 176 ombord dödades. Även om detta var en mycket större tragedi än olyckan i Anderna, blev Iljusjin Il-62-händelsen snart en av historiens glömda flygkatastrofer.
  
  
• 1960-talet fylldes med peace och flower-power, men 1970-talet bjöd på annat: Fredagen den 13 feb­ruari 1970 släppte bandet Black Sabbath sin debutskiva. Den präglades av åskmuller, kyrkklockor och mörka gitarrackord – det dunkla och ockulta. Heavy metal hade fötts och blev en enorm hit bland miljontals unga.
  
  (inte för att jag vet varför detta ska räknas som en otursdag, borde istället räknas in som motsatsen, en dag då fredagen den 13 är en turdag, då saker går bra...)
  
  
• Ett år kan ha högst tre fredagen den 13:e. Ett sådant år var 2012 och olyckorna uteblev inte ... Fredagen den 13 januari 2012 gick det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia på grund. Minst 30 människor omkom i olyckan.

Oavsett om man tror på det eller inte, så kanske man ska ha det här i åtanke denna dag och ta det lite mer försiktigt. 

Sen kan man ju välja att se dom sakerna man vill, så då väljer jag att se vad som skedde 1970, då Black Sabbaths debutskiva släpptes, och heavy metal anses vara fött, hur framgångsrikt bandet blev och hur stort musikstilen är. Och varför inte ta och tänka på det och fira den saken, det är ju 45 årsdag idag.

Tydligen är det inte bara filmen Fifty Shades of Grey som har premiär imorgon, utan det är en film till Ceremonin. Ja det gäller att haka på, när det pratas lite extra om något. 

Jag såg Kunskapsnyheter ikväll och jag kan bara nicka instämmande till ord som sas om filmen. En stampande historia där inget hände på 2 h, bara att tjejern i paret egentligen vill ha en vanlig familj och för att få så går hon med på att få smisk när hon då träffar denna rika man. 

Jag kan ju då komma med fortsättningen dom blir att undrar om hon gått med på dessa saker om han varit mindre rik eller fattig. Alltså, är hon verkligen ug eller ser hon bara att om hon står ut så blir hon omhändertagen och bortskämd på ett sätt som pengar kan ge.... men det är absolut inte kärlek och absolut inte att vara undergiven.

Men till den andra filmen som nu säkert åker lite med i medvinden och intresset för sex, för BDSM. Det är en biografi, om en dominatrix från Frankrike, Ceremoni. Handlar om den nu över 80 åriga Catherine Robb-Grillet. Och jag kommer den här filmen OM den kommer på en biograf nära mig, tänker inte åka iväg långt, så intressant är den inte. Men kommer den upp i närheten så ser jag den gärna, för den kan bli intressant att se, tror jag.

Men som min partner sa när vi pratade om filmerna ikväll, att Ceremoni antaglige inte kommer upp på dom "stora" biograferna utan hamnar på dom små, på vissa orter, som visar den här typen av lite mer udda filmer.

Men kanske den går att om det tag se via nätet istället :)