Men är något som vi alla går igenom flera gånger under livet. Man kommer inte undan hur gärna man än vill så kommer det händelser som ger sorg.

Jag har ingen sorg själv, men däremot har en som står mig nära sorg, pappan dog för lite sen. H*n tror inte att h*n kommer att gå igenom faserna, h*n tror att h*n kommer fixa detta på annat sätt. Jag ser då till en annan vän som miste sin pappa för ca 2 år sedan, h*n gjorde likadant, ville inte känna, det var jobbigt, så h*n stängde av allt som hade med detta att göra. Trodde att det allt var bra.

Vilket det självklart inte alls var, h*n mådde inte bra, var irriterad på nästan inget, ledsen för ännu mindre, tyckte alla var orättvisa i olika situationer, jobbet, vänner, barn osv, Till slut för ca 6 månader sedan så smällde det till och då kom h*n på att allt som kändes eländigt bottnade i att h*n inte tillät sig att sörja sin pappa, inte känna sorgen, jobbiga känslor men så nödvändiga för att kunna gå vidare.

Visst alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt, vi kan vara lite olika länge i faserna som hör till sorgen. Stegen finns där, alla går vi igenom dom, olika starkt, olika tid... men man kommer inte undan. Försöker man det så kommer det i fatt en eller så kanske man ska tänka så att första fasen är otroligt lång, man förlänger den genom att inte släppa loss sorgen och ge den en chans att bearbetas.

Första fasen - den som kallas "Förnekande", det är väl just det man gör när man inte tillåter sig att sörja ut ordentligt. För allt är för mycket, för stort - överväldigande.

Ilska - det är en känsla som ofta ger en viss skuldkänsla att känna. För man ska ju inte bli arg. Men det blir man, man blir arg på allt och alla. På saker man inte ens tänker på, på andra, på den som dog, på en själv. Men det är bra med ilska i lagom dos, att få ur sig känslor

Förhandling - den fasen som gör att man försöker hitta orsaker till varför det skedde, vems fel det var, om man gjort si eller så hade det inte skett. Men det är ingens fel, inget man kunde ha gjort i just den stunden.

Depression/sorg - här är det verkligen viktigt att man vågar och kan prata om det man känner. Och att man då också har någon som förstår, kan lyssna, det viktiga här är nog just att bara lyssna, även om något ältas mer än två gånger. Tillåta sig själv prata av sig.

Acceptans - det är då man accepterat att det som skett skett. Man har ändrat lite på sina vanor, sin vardag men livet går vidare. Men minnen, goda fina minnen av personen eller det som varit. 

Så lätt det ser ut när man radar upp punkterna såhär. Men så svårt det är när man sen går igenom dom, hur man också hoppar lite fram och tillbaka mellan faserna. Det är ju inte direkt ett klart hopp från en fas till en annan. Man svajar lite fram och tillbaka.

Jag hoppas verkligen nu att jag kan vara ett bra stöd, en bra lyssnare till min vän när h*n behöver mig på det sättet. Både gällande sorgen i sig, det som skett, men också som något att glömma bort det som skett för en stund, och kunna tänka på något annat, få en lättnad i dom tunga känslorna.

Att h*n verkligen utnyttjar mig på det sättet, som lyssnare och någon att slå bort den tunga känslan med för ett kort tag.