Ja det är en fråga som nog ställts från tidens begynnelse eller kanske är det mer en i-landsfråga. Vi har ju en förmåga att göra saker mer tillkrånglat än det behöver vara. Ställer oss frågor som det inte finns några raka svar på. Kanske det är svar man inte ens behöver, utan man ska inte veta, man ska bara leva, njuta och vara. Eller är det kanske just det som är meningen med livet? Att hitta en balans, en harmoni, vad man bli lycklig av och sen göra det.

Det finns kanske dom som tror att meningen med livet är att ha ett jobb med hög position, makt och pengar. Att kunna shoppa, ha dyra saker. Ja att meningen med livet är materiellt., något som är som en yttre fasad, att kunna visa upp för omgivningen

Visst är det viktigt att ha en inkomst så att man klarar månadens räkningar och gärna lite till så att man då och då kan unna sig saker. Men om jag ser på vad som är viktigt för mig, så är det mera ett rikt liv som inte innehåller enbart materiella saker. Utan mer mentala saker, ett lugn, en harmoni inombords, att få vara lycklig och nöjd. 

Men även om man sätter det mentala först för att hitta meningen med livet, det man vill ha ut av livet så kommer man inte undan att idag så ramlar materiella saker med ändå.

T ex förr var det viktiga att jaga för att få mat på bordet, det var viktigt att bygga så att man kunde vara trygg från yttre hot. Det var saker som gjorde att man skulle överleva.

Idag så kommer det till att visst ha ett jobb, för att kunna betala räkningar, som ett boende och mat på bordet. Men just för att jobb tar massor av tid från dom vakna timmarna på dygnet så kan det bli viktigt med materiialla ting för att underlätta att kunna njuta av livet när man har ledigt. 

Som att ha en bil, eller cykel för att kunna förflytta sig. Kanske ha en mobil och dator för att kunna ha kontakt med vänner. Eller kanske en kamera för att kunna gå ut i naturen och föreviga det vi ser, det vi njuter av. 

Visst man kan njuta, man kan må bra utan materiell standard, men nog skulle man ljuga om man säger att man inte alls behöver. För visst underlättar det många saker att ha materilla hjälpmedel?

Kanske det är så att svaret på frågan är så många, olika för alla människor, men också olika för varje individ. Det finns många svar på vad som är meningen med livet.

Eller så kanske det inte finns något svar alls....

Rädslan av att bli bortvald uttryckte sig förr med att jag aldrig sa ifrån aldrig krävde något....

trodde att nu när jag lärt mig att säga ifrån säga hur jag mår vad jag behöver så var det = att rädslan var borta

men kommit på att så är inte alls fallet... rädslan finns kvar - lika stark om inte starkare.

Förr var jag så otroligt rädd för att säga nej, stopp, ställa krav, tala om vad jag ville osv. Jag var livrädd för konflikter. Och om jag sa nej eller ställde ett krav/talade om vad jag ville, så blev det ofta en konflikt. Eller jag såg det som konflikter, stora saker man skulle undvika. För annars blev man bortvald. 

Jag har fått erfarenheter av att detta är rätt, det är så det är, agerar jag så, så blir jag bortvald. Jag duger inte om jag inte bara är till lags. Så jag sa aldrig nej, jag sa aldrig stopp, eller ställde krav, talade om vad jag ville. Jag gav med mig i allt i stort sett. Ialla fall i allt som var viktigt, i allt där jag haft en annan åsikt eller vilja. 

Det här har varit något jag efteråt sett skett i både relationer med män, men också vänner. Det finns mönster som jag nu efteråt ser. Jag ser också min egen medverkan till att jag som jag sett det blivit bort vald. Många gånger beror det ju också på att när det hamnat i en konflikt har jag trott att då duger inte jag, så jag har själv backat undan. Det har inte funnits chanser att reda ut, eller visa att konflikten var i en sak, det hade inget med mig som person att göra. Att jag dög ändå, trots att man haft olika viljor och åsikter. 

Sen har jag jobbat med mig själv, att jag har lätt att ta på mig skulden, tror att jag måste vara till lags för att duga osv. Och jag har lärt mig att säga stopp, stå för mina värderingar och se att dom är ju rätt för mig, säga nej det där fungerar inte, så här vill jag ha det osv. Jag står upp för mig och ser att jag kan båda vara omtyckt, älskad, vara viktig som person för någon ÄVEN om jag inte alls hela tiden försöker göra "rätt". Jag får vara jag, jag får ha fel, jag får bli arg, jag får visa att jag blir besviken, jag får ha krav. Jag är inte mindre värd, jag blir inte lämnad. 

Så jag trodde i min enfald att det räckte med att lära mig att så är det, lära mig att säga vad jag vill, ställa krav osv. Det måste väl räcka? Att man lär sig dom sakerna? Men har nu fått omvärdera, det är inte så lätt, det räcker inte med att bara lära in ett nytt sätt att tänka och agera. Det måste "övas" in genom att göra det också, att märka att det stämmer, att känna sig trygg i det nya sättet att tänka och agera.

OCH är inte lika lätt. Jag tänker "rätt", att jag är värd massor, att jag får säga stopp, jag får berätta vad jag känner är rätt eller fel, berätta hur jag reagerar känslomässigt. Jag är inte lika rädd för konflikter, jag märker att jag kan ta dom, på ett lugnt sakligt sätt. En konflikt är ju egentligen bara en situation där man har lite olika åsikter, eller kanske att man egentligen bara missförstått, det finns oro som gör att man reagerar med rädsla eller kanske även ilska. Men det är saker som inte säger att man tycker mindre om varandra, det är saker som går att lösa. Kan vara så att man till och med kommer närmare varandra när man löst konflikten.

MEN även om jag nu säger ifrån, ser att jag duger, att jag helt enkelt "gör rätt" inte backar och försöker vara till lags, göra rätt för att duga. Så under allt finns ändå en otroligt stark rädsla att jag ändå gör fel, att jag ändå inte duger. Det är väl så att jag måste få uppleva att det blir rätt resultat av mitt "nya" beteende. Att jag märker att jag kan reagera, agera utan att bli bortvald, att jag blir sedd, bekräftad och erkänd som person, eller kanske jag ska säga mer som partner. För det är just där det hela ligger just nu.

Det var en ganska så jobbig upptäckt för mig här sista veckan att märka att den där rädslan fanns kvar i botten. Och att jag istället för att agera som tidigare, backa, vara till lags, utan jag nu då ska säga vad jag känner, hur jag upplever osv... hamnar i en ketchupeffekt där jag tar i för att göra så, och det kan blir lite för mycket åt det hållet istället, jag döljer samma rädsla med ett annat sätt bara. 

Men ändå bra att få göra den upptäckten, för det är först när man vet vad man ska jobba med som man kan arbeta med sig själv för att utvecklas och komma förbi sånna här känslofällor och agerandefällor. För oavsett vad det än gäller så är det när man fastnar i dom fällorna som man oftast förstör för sig själv. Man agerar så "dumt" och man märker inte själv vad man gör, förrän det är för sent. 

Så nu vet jag då vad jag har att först sätta ord på, kunna förklara för den som berörs på ett bra sätt, så att han förstår. Allt är ju så mycket lättare även i det svåra om man vet anledningar, vet orsaker, man kan då hjälpa varandra på olika sätt. 

Sen om jag kommer att komma över detta vet jag inte, men jag hoppas och jag kommer att jobba för det. Kommer aldrig bli lugn trygg i något förhållande innan jag får ordning på mina egna reaktioner och hantera mina känslor. Killen kan vara hur bra och perekt som helst, jag kommer ändå köra fast i olika situationer och kanske förstöra om jag inte själv förstår vad jag gör, varför och vad jag ska göra åt det. Behöver inte vara så mycket ibland, kanske bara att man som jag nu, kommit till insikt i varför vissa starka känslor kommer fram när man tror att man kommit över något, ändrat på något. 

För så mycket har jag lärt mig, att även om man kan hamna i situationer där det är någon annan som triggar igång något, någon som gör något som sårar, så är det ändå i slutändan bara jag själv som kan hantera mina egna känslor och tankar och reaktioner i det som sker. Bara jag som kan avgöra om jag ska fastna i det negativa eller hur jag ska arbeta vidare...

Och jag har sen länge valt att se min egen iblandning för att kunna bli lycklig, harmonisk och glad, att se vad jag själv behöver arbeta med. Och när jag ska göra olika val och varför.

Att det finns saker man kan behöva ändra på - sig själv ibland, sätt att tänka eller vilka människor man väljer att ha i sitt liv. För man duger, man kan få göra fel, man är älskad ändå. För rätt sorts människor för mig. Alla är vi olika men inget är fel.

Men är något som vi alla går igenom flera gånger under livet. Man kommer inte undan hur gärna man än vill så kommer det händelser som ger sorg.

Jag har ingen sorg själv, men däremot har en som står mig nära sorg, pappan dog för lite sen. H*n tror inte att h*n kommer att gå igenom faserna, h*n tror att h*n kommer fixa detta på annat sätt. Jag ser då till en annan vän som miste sin pappa för ca 2 år sedan, h*n gjorde likadant, ville inte känna, det var jobbigt, så h*n stängde av allt som hade med detta att göra. Trodde att det allt var bra.

Vilket det självklart inte alls var, h*n mådde inte bra, var irriterad på nästan inget, ledsen för ännu mindre, tyckte alla var orättvisa i olika situationer, jobbet, vänner, barn osv, Till slut för ca 6 månader sedan så smällde det till och då kom h*n på att allt som kändes eländigt bottnade i att h*n inte tillät sig att sörja sin pappa, inte känna sorgen, jobbiga känslor men så nödvändiga för att kunna gå vidare.

Visst alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt, vi kan vara lite olika länge i faserna som hör till sorgen. Stegen finns där, alla går vi igenom dom, olika starkt, olika tid... men man kommer inte undan. Försöker man det så kommer det i fatt en eller så kanske man ska tänka så att första fasen är otroligt lång, man förlänger den genom att inte släppa loss sorgen och ge den en chans att bearbetas.

Första fasen - den som kallas "Förnekande", det är väl just det man gör när man inte tillåter sig att sörja ut ordentligt. För allt är för mycket, för stort - överväldigande.

Ilska - det är en känsla som ofta ger en viss skuldkänsla att känna. För man ska ju inte bli arg. Men det blir man, man blir arg på allt och alla. På saker man inte ens tänker på, på andra, på den som dog, på en själv. Men det är bra med ilska i lagom dos, att få ur sig känslor

Förhandling - den fasen som gör att man försöker hitta orsaker till varför det skedde, vems fel det var, om man gjort si eller så hade det inte skett. Men det är ingens fel, inget man kunde ha gjort i just den stunden.

Depression/sorg - här är det verkligen viktigt att man vågar och kan prata om det man känner. Och att man då också har någon som förstår, kan lyssna, det viktiga här är nog just att bara lyssna, även om något ältas mer än två gånger. Tillåta sig själv prata av sig.

Acceptans - det är då man accepterat att det som skett skett. Man har ändrat lite på sina vanor, sin vardag men livet går vidare. Men minnen, goda fina minnen av personen eller det som varit. 

Så lätt det ser ut när man radar upp punkterna såhär. Men så svårt det är när man sen går igenom dom, hur man också hoppar lite fram och tillbaka mellan faserna. Det är ju inte direkt ett klart hopp från en fas till en annan. Man svajar lite fram och tillbaka.

Jag hoppas verkligen nu att jag kan vara ett bra stöd, en bra lyssnare till min vän när h*n behöver mig på det sättet. Både gällande sorgen i sig, det som skett, men också som något att glömma bort det som skett för en stund, och kunna tänka på något annat, få en lättnad i dom tunga känslorna.

Att h*n verkligen utnyttjar mig på det sättet, som lyssnare och någon att slå bort den tunga känslan med för ett kort tag.

"Gör livet levande - inled en affär idag!"

Det är deras fina slogan, Victora Milan. sidan där man uppmuntrar till otrohet. Jag fattar inte, kommer aldrig att förstå mig på att något som otrohet kan få bli rumsrent, på det sättet att det är okey för en sida som uppmuntrar till det får annonsera på tv, i radio. Jag blir faktiskt arg, sällan jag blir arg, men av detta blir jag arg. 

Ja ja jag vet, otrohet har alltid och kommer alltid att förekomma. Det är som det är, fega människor som inte vågar ta tag i sina liv, sina förhållanden utan istället smyger runt och gör saker som sårar så många människor.

Jag lägger inte heller hela skulen på "den andra kvinnan", eller mannen heller för den delen för idag är det lika vanligt att kvinnor är otrogna som män. Jag lägger skulden i första hand på den som har en partner, sambo, äkta hälft, som är så oärlig och feg att det smygs bakom ryggen för att få bekräftelse.

Att det sen är rumsrent för en sida som förespråkar otrohet att ha annonser i media, vad ger det för signaler till våra barn, till ungdomar som växer upp med nätet. Det är inte ens något man direkt smyger med längre. SÅ fel signaler.

Sidan till och med ger råd och tips om hur man ska göra på bästa sätt för att inte bli påkommen????

Jag erkänner lätt att jag hör till den gamla skolan och sättet att leva, man har en partner, man lever monogamt. Jag har under åren som gått också lärt mig att inget förhållande är mer än vad man gör det till. Om man börjar ta varandra förgivet, om man inte bekräftar, uppmuntrar, visar att man älskar, attraheras av den andra, om man slutar att uppvakta, slutar flirta med varandra så dör också "pirret". Det är helt och hållet upp till en själv att se till att det finns kvar. 

I min värld så ska man inte uppmuntra till otrohet utan istället uppmuntra till att fortsätta eller börja om att uppvakta varandra, göra saker tillsammans, överraska. Göra allt det där man gjorde i början, sända små sms, kramas och pussar ofta, vara nära, ta egen tid tillsammans. 

Det går inte att komma ifrån att dom paren som håller igång den biten, dom man ser har den gemenskapen kvar även om åren går. Där finns passionen, där finns glädjen, livet ÄR levande för dom. Men slutar man uppvakta varandra så kommer vardagens tristess ta tag i en istället för att vardagens värme, djup, passion får glöda. 

Ska också för säkerhets skull nämna att otrohet för mig är när den partnern inget vet om, när man smyger och ljuger. Inte när man som par gemensamt gjort upp om att det är okey att ha andra sexpartners. Då har man ett öppet förhållande utan lögner, eller är poly, men det är ärligt och man låter andra göra sina val utefter ärlighet.

Otrohet förstör, det är lögner som sårar så många. Det roliga eller mest kanske sorgliga är att många som är otrogna sitter på nätet, flirtar och kallar sig själva ärliga. Dom tycker att dom är ärliga när dom t ex då finns på Victoria Milan för att jaga sexträffar, för då vet den dom träffar att dom är upptagna, det är ärligt! Är det? Jag vill umgås med ärliga människor och en person som ljuger för sin fru/fästmö/sambo som den inlett ett liv med, är den ärlig? Kan den verkligen själv tycka att den är en otroligt ärlig person som aldrig ljuger? Och tar upp det som en bra egenskap hos sig själv på dejtingsidor? 

Antar att dom kostar en bra slant att vara medlem på också, det har jag inte ens orkat ta reda på.

Så varför inte börja uppvakta, flirta med sin egen partner istället, så otroligt härligt det kan vara *L*. Man måste kämpa lite, jobba lite även på det fortsatta inte bara jaga det nya.

Vad är karma? En tanke jag haft några dagar, vad är egentligen karma, finns den överhuvudtaget?

Enligt wikipedia är karma "... lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma."

Så allt man tänker, allt man gör blir ett spår som sen leder tillbaka till en själv. Och när det väl kommer tillbaka så har det dragit åt sig mer energi av just den energin som sändes ut - positiv eller negativ. Så när den då hittat tillbaka efter en stund på vägen är energin starkare än när den sändes ut.

Ganska enkelt egentligen, men läser man om det så kan många verkligen krångla till orden så att tankarna förvirras. Kort tänkt är att man får räkna med att behandlas på det sätt man behandlar andra.

Sen om karma verkligen finns, det är en annan sak. Jag antar att man både kan leva helt och hållet efter tanken att den finns. Men man kan också peka på att det inte stämmer, man själv får helt klart tillbaka negativa saker men aldrig positiva medans andra personer, speciellt dom man kanske inte helt gillar, dom är det tvärt om för. Dom får allt positivt men slipper det negativa.

Men man vet aldrig vad som gömmer sig bakom folks fasader. Alla bär vi masker och sätter upp fasader, spelar olika roller på olika platser inför olika människor. Arbeter har en, ytliga vänner en, nära vänner en annan, med familjen ytterligare en. Det är mer eller mindre beroende på hur nära man står varandra.

Så även om en person kan utåt verka slippa den dåliga energin av karma kan man aldrig vara säker. Det är en bra tanke som gör att man kan fortsätta tro på karma. För den här personen har det säkert eländigt på sätt där man inte själv har inblick.

Alltså med andra ord så vill vi gärna se att vissa personer får ta del av just det negativa, får det oss att må bättre? Jag kan svara ett ja på den frågan, förr var det så. Jag var mer inriktad på andra, att nära skulle må bra, ha det bra, vara lyckliga inget ont skulle ske, "ovänner" eller personer jag inte gillade ville jag skulle få tillbaka med samma mynt som det dom gav ut. Det var viktigt att få beviset på att dom faktiskt inte alls hade det bättre än dom jag gillade.

Men dom här tankarna har försvunnit, jag koncentrerar mig mer på mig själv. Jag försöker uppmuntra nära till positiva tankar och känslor, dom andra personerna lägger jag inte ens ner min energi på. Det som sker dom sker dom, på gott och ont. 

Tror ju att dom flesta ändå har massa gott i sig, även dom jag inte gillar som personer. Samtidigt som dom jag tagit åt nära och gillar har sina negativa sidor.

Precis som jag, precis som vi alla, vi har delar av allt.

så tror man på karma så får vi alla tillbaka energier av alla de slag