Detta med svartsjuka, är det bara en dålig sak? Eller kan det även vara något bra?

Nu pratar jag inte om den här sjukliga kontrollerande svartsjukan. Nej för den är absolut inte bra, den bara förstör, den är något som man måste jobba med själv. Och det kräver massor av jobb. Är man sjukligt svartsjuk ska man hålla sig ifrån förhållande tills man kommit på hur man ska stryra detta och varför man hamnar i den känslan.

Nej det jag tänker på är mera att visa lite sådär lagom lite svartsjuka i vissa situationer. Det ska inte ens vara något som stannar kvar, utan egentligen bara ska komma snabbt och sen försvinna när man kommer på hur onödig den här spontana känslan är.

Jag tror faktiskt att den här lilla svartsjukan kan vara nyttig i ett förhållande. Det är kanske den som gör att man inte tar den andra förgivet. Det är kanske den som gör att man anstränger sig lite för att uppvakta, bekräfta sin partner, göra sin partner medveten om hur mycket man älskar den. Kanske den här lilla snabba känslan kan vara den som gör att man visar att man är rädd att mista sin partner.

Jag sitter och funderar på hur jag själv reagerar på min partners reaktioner. Ja vi har ju ett ganska nytt förhållande och vi håller på att lära känna varandra. 

Han har lite det sättet att han inte bryr sig om något, inte om ex, inte om män jag har kontakt med, inte med nya som tar kontakt. För han anser att det som sker sker, och blir jag eller är jag mer intresserad av någon annan kan han inget göra. 

På sätt och vis håller jag med honom, man kan inte tvinga någon att älska en, kommer någon annan mellan så var det man hade inte så bra som man själv kanske kände att det var.

Men ändå så, jag blir lite ledsen över att han inte på något sätt visar att han bryr sig om mina kontakter. Eller på vilket sätt det är mina kontakter. 

Svårt att förklara, jag vill inte ha en svartsjuk partner, men jag vill heller inte ha en som är nonchalant. Utan en som ialla fall reagerar lite, en som vill få veta. På något sätt så känns det som en bekräftelse att han är rädd att mista mig, att han verkligen bryr sig.

Kanske jag tänker fel, eller så är jag bara otroligt dålig på att förklara hur jag menar....