Om man bortser från att säga/höra orden "älskar dig". Vad finns det mer för ord att säga för att visa att den person man är tillsammans med är speciell, lite mer än tycker om, som vän. 

Vad finns det för sätt att visa, man säger ju att handling är mer än ord. Så vad för handling visar att man älskar någon, att den är lite speciell?

Jag grunnar på det där, jag vet vad jag vill ha, vad jag behöver. Men hur förklarar man det med bra ord, hur ger man exempel. När man bara kan säga att man vill bli älskad?

Sitter och läser några kommentarer angående myter som finns angående kvinnans orgasm. Det är ganka intessant att läsa om saker som skrivs och se att även idag så kan man skaka på huvudet åt det som skrivs och undra vilket århundrade saken skrevs, eller om det är en man som "tror" saker och tycker att det är bra ssaker att skriva om.

Det första jag reagerade på var att det absolut inte är skickligheten hos kvinnans partner som avgör om hon får orgasm eller inte, för hon har helt det egna ansvaret och kan smeka sig själv. Och får hon inte orgasm då är det så att då kan hon inte koppla av, det är något hon får jobba med helt själv, och inte världens mest skickliga älskare kan ordna det åt henne.

Och jag säger såhär, visst har man ett eget ansvar både som man och kvinna för att sexet man har tillsammans ska bli bra. Det ansvaret ligger i att berätta hur man vill ha det, vad man njuter av och vad man kanske inte alls gillar. Men då gäller också att partnern lyssnar och vill förstå vad man menar. Så hur man än vrider och vänder på det här så kan jag inte ge ansvaret åt bara en part när man har sex tillsammans, Utan det är båda som måste ta det gemensamma ansvaret, att kommunicera, att berätta vad man njuter av, kanske visa, men också att ta till sig det den andra berättar. 

Ska man behöva ta helt egna ansvaret och smeka sig själv, hmmmm, då behöver man ju inte ens blanda in en partner. Inte som jag tänker ialla fall.

Och vad är en skicklig älskare? Jo det har inget med teknik att göra, det har inget med hur många partners den haft sex med. En för mig skicklig älskare är en som är lyhörd, en som kan förändra sig, en som har fantasi, en som lyssnar, en som visar intresse för den person 

Kort kan man väl säga att en bra - världsbäst - älskare är en som är LYHÖRD och visar intresse och hur tänd den är på sin partner.

En annan myt är att kvinnor får bästa orgasmen via stimulering av g-punkten, eller för att inte tala om att dom bästa orgasmerna är när det är fontänorgasm.

Igen får man väl tro att det är män som kommer med sanningarna om hur det är som bäst för en kvinna. Män som just inte är bra älskare, lyhörda, utan kör på utan att bry sig om sin partner, vill ha "quick-fix" för att slippa anstränga sig.

ALLA kvinnor är olika, alla kvinno kan vara olika från gång till gång också. Det kan vara yttre saker som påverkar, som stress. Det kan vara inre saker som också påverkar, som var i menscykeln man är. Sånna saker påverkar hur man vill ha det för att njuta.

Att tro att g-punkten skulle vara en magisk punkt, stimulera lite där så får hon orgasm sen är det klart. Nja så lätt är det inte, varken g-punkt eller klitoris är någon magisk-knapp att gnugga på så sker det. Det krävs lite mer, det krävs en helhet, för att en kvinna ska njuta, få lust, bli upphetsad och njuta så att det blir orgasm. 

Också att alla kvinnor är olika, en del njuter enormt av en sak, en annan kommer samma sak göra mest bara ont på. Så som kvinna får man berätta och visa, för partnern gäller det att vara lyhörd och inte vara rädd att fråga om man blir osäker.

Här kommer den tredje och som jag ser det största myten som förstör mångas sexliv. 

Att en kvinna måste få orgasm för att ha glädje av och njuta av sexet.

Nej nej nej säger jag. Det är den värsta saken man kan göra, det mest erotikdödande och det som mest gör att orgasmen uteblir, det är den koncentrerade jakten på just orgasm.

Visst kan vara en besvikelse för kvinnan att vara nära en orgasm utan att lyckas ramla över tröskeln. Men störta njutningen för dom flesta kvinnorna är särskilt mycket förspelet och intimiteten som hör ihop med sex.

Ett stort fokus på orgasmen kommer ge många (både män och kvinnor) prestationsångest. Glädjen försvinner och det är inte det man är ute efter. Man är ju ute efter att njuta göra det skönt för varandra. Varför bara se slutmålet som det viktiga i att njuta. Se hela resan som en njutning och det som sker det sker, utan stress, utan press. Slappna av, njut av att vara nära varandra, varandras kroppar både före, under och efter. Det är helheten, gemenskapen, närheten, den resa man gör tillsammans från start till mål som är det sköna. 

jag är ledsen och besviken och visar det, effekten blir att jag istället för att bli lite tröstad, bekräftad att han förstår, blir han arg???

Då faller jag tillbaka i gamla mönster och tar på mig all skuld, det är jag som gör fel, det är jag som inte ska reagera. Jag ska bara anpassa mig snällt - inte vara jobbig, bara le och ta allt som sker runt mig. Vad jag vill, vad jag mår bra av, att jag blir ledsen, det är oviktigt. Jag känner det som om det är så otroligt oviktigt. 

Vi har ett rent helvete att få ihop schemana så att vi kan träffas. Och för mig räcker inte en gång någon dag i månaden, DET är inte att ha ett förhållande.

Att det är lov för barnen förstår jag att han sätter först, men att han bokar upp alla lovdagar ifall att, sen kommer ändå inte barnen tillbringa alla hos honom utan även åka hem. Så i min värld kan han då säga att första eller sista helgen på lovet är han upptagen, han visar att han priorterar in mig i lediga dagar. Men inte då, nej han är där och låter "ex" och barnen styra vilka dagar, och det finns inga som helst planer för vilka dagar. 

Sen har han fixat så att han inte heller är hemma vissa veckor han jobbar utan åker iväg, och vore det hans jobb så en sak, men det är hans egna val. Och utan att titta på när lovveckor ligger. Så nu framåt ligger lovveckor och hans "arbeta borta" veckor intill varandra = mer än 14 dagar mellan våra träffar.

Det är bara jag som prioriterar om, jag som väljer bort arbetsdagar för att kunna träffa honom. Jag har inga problem med det, OM jag känner att det gör lite från andra hållet också för att vi ska kunna träffas.

När det då kommer "men jag kan komma ner kan vi ta en fika" En fika? på en timme eller två, när man har ett förhållande? HALLÅ!!! 

Jag försöker stå på mig, med mina känslor och mina behov. Och förstå, försöka hitta lösningar. Men så blir han arg, sur irriterad och när den tonen kommer, jag viker mig ganska direkt. Kommer på mig själv, försöker stå på mig, me just i den sinnestämningen så blir det ännu mer fel, för jag tar i så mycket för att ens klara av att stå på mig, inte vika. 

Jag hamnar i samma känslomässiga tillstånd som när jag var gift, och han styrde mig mentalt, som terapeuten fick mig till sist att se, inse, förstå, för jag förnekade länge, inte jag, jag skulle aldrig hamna i det... I att vara misshandlad. För mig var det här med misshandlad att bli slagen, skadad, ha ont fysiskt. Det syns, det ser alla, det är hemskt. Men jag såg inte att man kan också vara psykiskt misshandlad. När man till slut inte kan tänka klart, när man precis som fysisk misshandel gör allt för att det inte ska ske, att det inte ska "göra ont".

Ibland så känner jag bara för att rymma ifrån det här nya, gå tillbaka till att vara singel, som jag varit i över 10 år. Det är tryggt det är säkert, det är tomt och ensamt vissa stunder, men enklare, det gör inte ont. 

Men så känner jag att det kan gå, vi tar oss igenom saker och löser saker som oftast. MEN det är bara en sak, som jag är så sjukt less på, det här att det alltid är jag som ska påbörja att lösa saker, jag som ska hitta vägar. 

Ja jag vet att när jag blir ledsen för att det går för lång tid mellan att vi kan träffas så blir jag extra obsinat, och jag säger saker jag både menar och inte menar, som att då skiter jag helt i att be om ledig dom få dagar vi kan träffas. Vi kan lika bra skita i det helt.

Och ja jag menar det på ett sätt, för att jag känner att jag bara vill rymma. Å andra sidan är det också en form av rop på "bekräfta mig, älska mig, se mig, gör något så jag känner att jag betyder något..." och då behöver jag få höra att jag är älskad, inte att någon blir arg på mig, då blir jag bara mer obstinat. Blir mer i behov av att bekräftas.

En väldigt viktig fråga för mig just nu är att få veta varför han blir arg.

Är det för att han blir irriterad på mig, att jag blir jobbig, att jag ska vara tacksam för dom dagar vi får och inte gnälla.

eller

Är det så att han får lite skuldkänslor, att han känner att han måste tänka lite innan, att han inte gjort det, och att det är han som är orsaken till att jag blir ledsen. Så egentligen blir han irriterad och arg på sig själv, men det går ut över mig.

Inget är bra, det vet jag, men samtidigt så är det stor skillnad på varianterna. Det ena är egentligen bara "avsluta" det andra är något man ialla fall kan försöka jobba på.... kanske?

Så den här frågan har farit runt som ett osaligt spöka i mitt huvud sista månaderna. 

Vad är det att älska någon för mig. Hur ska jag förklara den känslan. 

Jag tänker nu inte på att älska sina barn, föräldrar, vänner osv utan just det här att älska en partner, en person med passion, med djupa känslor.

Men hur förklarar man vad den känslan är för en själv? Hur man känner.

Speciellt för en person som säger sig att aldrig ha älskat, varit i förhållanden, förlovad, gift, har barn. Men säger sig att aldrig ha älskat? Visst älska sina barn, ja men inte partner.

Utan säger sig "tycka mycket om" ord som för mig blir så fel då tycka om är något väldigt "tamt" även om det är mycket, mot att älska.

Men sen tänker jag, varför vill jag förklara vad det är att känna att man älskar någon? För att jag hoppas han ska finna ut att han älskar mig? Men så är det ju inte eller hur? Man vet om man älskar, man vet när man älskar någon, även om man inte kan sätta orden på känslan. Man bara vet.

Eller så kanske det är så att jag behöver få förklara hur jag känner, få honom att förstå vad jag känner. Och enbart gör min egen skull få berätta så att han förstår vad jag menar med att jag älskar honom.

Och sen är den en fråga till, klarar jag av att inte vara älskad? Att vara den enda som älskar.

Jag tror det just nu, tror att det kan fungera, att det kanske räcker med att vara mycket omtyckt... men frågan är räcker det i långa loppet.

Det är många saker som faller in under det här att älska som inte i min värld blir samma om man bara tycker om. Det är att planera saker framåt, prioritera om för att kunna träffas, att ge saker göra den andra glad - spontant, att öppna sig och dela med sig av sig själv på djupet. När jag då känner att jag gör mer av dom sakerna, han inget om han inte blir påmind, då kommer tanken, jag är ju bara "omtyckt" inte älskad. 

Räcker det???

Passande ord för vad jag känner, men också vad jag vill få min partner att känna....

Det är senaste inlägget (och även det innan) som Hans Mebius skriver i sin blogg, Manskligt, en blogg om män för män. Inlägget "Vad kvinnor vill ha av män". Jag har nu läst inlägget 3 gånger, på 3 dagar, och är helt mållös. Finns det verkligen män som förstår det där? Finns det män som kan förklara för andra män hur det ÄR?

Som han skriver är det här vinklat skrivet och det är inte enbart män som behöver tänka på hur man ska agera i ett förhållande. Det gäller även kvinnor, Men det verkar som att det enda sättet att verkligen förstå skillnaden på män och kvinnor, för ja det är skillnad, vi reagerar och agerar olika, sen är det även skillnad på individer, men det är att gå för djupt, det räcker gott med att konstatera att män och kvinnor är olika. Att vi aldrig kommer att kunna förstå varandra, varandras behov, varandras sätt om vi inte ser att det är så och försöker förstå varandra. Och kanske det är så att för att man ska förstå måste man överdriva vinklingen åt bara ett håll. Sen vore det underbart att läsa en liknande text om vad män vill ha av kvinnor. 

Läs den här bloggen, rekommendera den vidare till dina vänner, både män och kvinnor. Den är läsvärd, den är så mitt i prick. 

Jag tror också att man som kvinna kan lära sig lite genom att läsa, kanske man kan få hjälpen att förstå vad man själv vill försöka säga, man får ord på en känsla man försökt förklara med inte kunnat. För det kan vara svårt, det kan bli fel och missförstånd uppstår som förvärrar något som kunde lösas så lätt - att vi förstår varandras olikheter och behov, att vi accepterar den här underbara olikheten som är mellan oss kvinnor och männen.

Nu blev det inte såhär, för saker gjorde att jag inte kunde ordna det.

Jag blev som jag känner bortvald, bort prioriterad av något som inte jag såg som lika viktigt, eller något jag borde ha fått gå före. Det gjorde mig otroligt ledsen, och säkert var jag en jobbig obstinat bitch innan jag åkte hem igen.

Medan han såg det som att jag inte ser det som är bra, bara det som är dåligt. Så ser jag att jag reagera av andra anledningar, att jag har starka känslor och inte helt blir så bekräftad i att känslorna är besvarade. Jag är helt enkelt orsäker och det yttrar sig i att min ledsamhet över det som sker, min besvikelse visar sig på ett lite för starkt sätt, det vet jag.

Samtidigt som jag känner att jag faktiskt har rätt att reagera precis som det känns, jag ska inte behöva bita igen, för att passa in....

Nog om det, och tillbaka till vad jag hade tänkt mig att göra, för att kunna på avstånd fira den här "kärlekens dag". Visa hur jag känner. Ja jag vet man kan och ska göra det varje dag, utan orsak, men jag gillar när det är lite extra en speciell dag. 

Jag fick en del av idéerna från min lilla dotter faktiskt, och helheten blev en jätte bra variant, på att inte kunna vara tillsammans.

Jag skulle ha varit kvar till torsdag, han skulle ha åkt till jobbet och jag varit kvar lite till på morgonen och sen åkt. Han åkte direkt från jobbet till sin mamma, för att sen idag åka på begravning. För att sen komma hem på lördag.

Jag tänkte inte göra något stort av det, bara visa att jag tänkte på honom och vill pyssla om honom lite, även om jag inte var där.

Så jag hade tänkt sätta små söta post it-lappar som ledde honom fram till frysen, där jag lagat hans favoritmat. Dukat upp med ljus att tända, maten skulle bara vara att värma. Nya tulpaner på bordet. 

Små lappar med gulliga ord i frysen, på tallriken, på kudden sen när han skulle gå o lägga sig.

Men nu fick jag inte den möjligheten...

Men kunde ändå inte låta bli att göra något. Jag kan sura, jag kan vara ledsen, jag kan vara en bitch och jäkligt obstinat. Men samtidigt kan jag inte låta bli att visa någon att jag bryr mig, att jag älskar, att jag vill att dom jag bryr mig om mår bra. Ge dom lite extra.

Så jag har lagt ett Alla Hjärtan Dag-kort i sängbordet bredvid hans säng. Och också en söt lite nalle (nyckelring), när jag såg den kunde jag inte låta bli att köpa den till honom. ;)

Ska sända ett litet sms på lördagen när jag vet att han är hemma, och be honom kika i lådan :)

I want you to want me.
I need you to need me.
I'd love you to love me.
I'm beggin' you to beg me.
I want you to want me.
I need you to need me. 
I'd love you to love me.

I'll shine up my old brown shoes.
I'll put on a brand new shirt
I'll get home early from work
If you say that you love me.

Detta med svartsjuka, är det bara en dålig sak? Eller kan det även vara något bra?

Nu pratar jag inte om den här sjukliga kontrollerande svartsjukan. Nej för den är absolut inte bra, den bara förstör, den är något som man måste jobba med själv. Och det kräver massor av jobb. Är man sjukligt svartsjuk ska man hålla sig ifrån förhållande tills man kommit på hur man ska stryra detta och varför man hamnar i den känslan.

Nej det jag tänker på är mera att visa lite sådär lagom lite svartsjuka i vissa situationer. Det ska inte ens vara något som stannar kvar, utan egentligen bara ska komma snabbt och sen försvinna när man kommer på hur onödig den här spontana känslan är.

Jag tror faktiskt att den här lilla svartsjukan kan vara nyttig i ett förhållande. Det är kanske den som gör att man inte tar den andra förgivet. Det är kanske den som gör att man anstränger sig lite för att uppvakta, bekräfta sin partner, göra sin partner medveten om hur mycket man älskar den. Kanske den här lilla snabba känslan kan vara den som gör att man visar att man är rädd att mista sin partner.

Jag sitter och funderar på hur jag själv reagerar på min partners reaktioner. Ja vi har ju ett ganska nytt förhållande och vi håller på att lära känna varandra. 

Han har lite det sättet att han inte bryr sig om något, inte om ex, inte om män jag har kontakt med, inte med nya som tar kontakt. För han anser att det som sker sker, och blir jag eller är jag mer intresserad av någon annan kan han inget göra. 

På sätt och vis håller jag med honom, man kan inte tvinga någon att älska en, kommer någon annan mellan så var det man hade inte så bra som man själv kanske kände att det var.

Men ändå så, jag blir lite ledsen över att han inte på något sätt visar att han bryr sig om mina kontakter. Eller på vilket sätt det är mina kontakter. 

Svårt att förklara, jag vill inte ha en svartsjuk partner, men jag vill heller inte ha en som är nonchalant. Utan en som ialla fall reagerar lite, en som vill få veta. På något sätt så känns det som en bekräftelse att han är rädd att mista mig, att han verkligen bryr sig.

Kanske jag tänker fel, eller så är jag bara otroligt dålig på att förklara hur jag menar....