Det här är verkligen orättvist tycker jag. Ja jag är en av dom som tröstäter, ibland blir jag inte medveten om att jag verkligen är nere mentalt eller oroar mig för något förrän jag märker att jag äter mer än jag behöver. Okynnesäter kallar jag det, men det är som sagt ett sätt att för en kort stund må lite bättre, tröstäta.

Så gärna jag hade velat få vara av den andra varianten som inte kan äta, där matlusten tappas när man blir deppig, mår dåligt. Så mycket lättare saker skulle vara.
Delvis så skulle jag inte behöva slåss med vikten, men framför allt så skulle jag slippa alla skuldkänslor som kommer efter att man ätit det där man inte borde ha gjort.

Distansförhållande, något jag en gång i tiden aldrig trodde att jag skulle ha, jag trodde ju inte ens att jag skulle ha något nytt förhållande alls. Tiden har gått, träffat flera, provat förhållande 3 gånger under 11 år. En gång glömde han jag träffade att tala om att han var gift, en gång var det mest för att mina vänner tyckte att jag måste prova, man måsta ha ett förhållande för att bli lycklig (???) så där valde jag nog en som jag visste att det skulle vara över på kort tid och jag kunde då säga ”jag har provat det fungerade inte” tog 3 hela veckor! Sen blev jag riktigt kär, vilken man, allt stämde, allt kändes så bra, men det tyckte inte han, då… har fått andra indikationer efter det, vilket har varit omskakande (kanske blir ett eget inlägg).
Och visst har jag träffat män som gärna velat lära känna mig mer, men jag har alltid direkt satt stopp och backat undan så fort jag känner att det fanns intresse för mer än bara fika som vän.

Nu har ja då träffat en man, en underbar man på många sätt, men också väldigt ”speciell” på ett annat sätt också, men även det är ett helt annat ämne. Den här mannen som av någon anledning faktiskt på något sätt kröp in bakom min mur. En man jag verkligen fått starka känslor för. Ja så starka att jag till och med utan en tanke, eller tvekan hamnade i ett distansförhållande. Det är inte lätt, det är jätte jobbigt. Det är avstånd, det är jobb, det är barn som ska pusslas in och passa för att vi ska kunna träffas. Men så underbart när vi har tid tillsammans.

Men jag undrar ofta om detta kommer att fungera i längden, just nu fungerar det såhär, men ”just nu” är inte så länge. Utan att gå in på detaljer så känner jag att det finns saker som måste ändras. Hur vet jag inte än, men det kommer helt säkert bli jobbigt framåt när det måste ske ändringar, att saker känns mer gemensamt, planering ska vara att båda får offra saker och prioritera om.

När man inte träffas så ofta, så är nät och mobil det redskap man har för att hålla kontakten, hålla igång förhållandet. Det där ser vi tydligen olika på. Och ibland känns det som om han hör av sig inte för att han vill, för att han behöver få höra min röst, prata med mig, utan för att jag vill.

Det är som att han inte förstår hur orolig jag blir av att inget höra eller inte får svar på sms. Det tar inte lång tid att sända ett litet sms, jag begär inte någon chattkonversation eller timmar i telefonen. Ibland jobbar vi olika tider, ibland har han sina barn, då finns inte tillfällen att prata i telefonen, men det finns alltid alltid tid att sända iväg ett kort litet sms. För att visa att man tänker på den andra och att man bryr sig. Att man förstår att det kan uppstå en oro av att inget höra ifrån den andra på kanske ett eller två dygn…. När detta sker, det har hänt då och då, så finns det två saker som tar över min hjärna.

1)      Han har råkat ut för någon olycka, han kan inte höra av sig, ingen annan kan heller göra det och berätta.

Sen kommer då den andra tanken av oro och tar över, jag vet inte om det är för att jag är mer orolig  för den varianten eller för att den på något sätt är bättre än att han råkat ut för en hemsk olycka eller ännu värre. Att jag på ett sätt stoppar den tanken, men gör det på ett dumt sätt, det enda jag kan komma på är orsak till hans tystnad.

2)      Att han slutat bry sig, träffat någon intressantare kvinna.

Det här är inte att jag behöver kontrollera, det behöver jag inte, men jag behöver känna trygghet och ha en stark tillit. Är man i ett förhållande på distans är det så viktigt (för mig ialla fall) att man håller en vardaglig kontakt. Annars kan man vara bara KKs, men då finns det män på närmare håll som är lättare att träffa för bara sex utan känslor. För man får aldrig lägga in känslor i ett kk förhållande.
I min värld måste det finnas öppenhet, att man berättar vad man gör, att man håller kontakten. Det är sånt man gör. I min värld när man inte längre vill eller behöver eller ens kommer ihåg att ha daglig kontakt, då kan man lika bra bryta. Då vill man inte ha ett förhållande, då bryr man sig inte nog mycket om den andra.

Det är inte snällt att låta den andra bli orolig och få dom här hemskt jobbiga tankarna. Det är för mig en orsak att bryta, för jag vill att han ska bry sig, värdera samma saker som jag. Annars skär det sig bara och man kommer få problem i längden, om man inte ser på samma sätt vad ett förhållande behöver, kräver. Hur mycket man ska ha kontakt och på vilket sätt. Och det blir för jobbigt att gå igenom den här oron, tappa tillit, känna sig otrygg.
Det är därför jag så länge, i så många år, ansett att det är lättare att vara singel, inte träffa någon, inte få känslor, skydda mig själv.

Det är därför jag känner att jag kanske är dum….