Idag har jag bakat ananaspaj och gjort en kycklingpaj av resterna av den grillade kycklingen.

Gjorde ananspajen tidigare och den blev populär, så nu blev det en liten "beställning". Och det värmer att min matlagning blir uppskattad. Och denna ananaspaj är god. Eller om man vill ha blåbär eller hallon i, helt underbar, lite varm med vaniljglass.

Och att göra paj på rester man har är det godaste sättet att göra en ny god rätt. Så idag står det kycklingpaj med massor av god fräsch sallad på menyn :)

----------------------------------------------------------------------------------

Recept på ananaspajen

Pajskal:

150 g smör eller margarin
3 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 tsk bakpulver

Fyllning:

1 liten burk ananaskross (140 g avrunnen vikt)
2 dl creme fraiche
½ dl strösocker
2 tsk vaniljsocker

Blanda ingredienserna till pajdegen och tryck ut degen i en pajform med löstagbar botten.

Bred avrunnen ananaskross över. Blanda resten av ingredienserna till fyllningen och fördela över ananasen.

Grädda pajen i nedre delen av ugnen i 200 grader cirka 20 minuter, tills pajen börjar få fin färg.

Servera vaniljglass till.

Men är något som vi alla går igenom flera gånger under livet. Man kommer inte undan hur gärna man än vill så kommer det händelser som ger sorg.

Jag har ingen sorg själv, men däremot har en som står mig nära sorg, pappan dog för lite sen. H*n tror inte att h*n kommer att gå igenom faserna, h*n tror att h*n kommer fixa detta på annat sätt. Jag ser då till en annan vän som miste sin pappa för ca 2 år sedan, h*n gjorde likadant, ville inte känna, det var jobbigt, så h*n stängde av allt som hade med detta att göra. Trodde att det allt var bra.

Vilket det självklart inte alls var, h*n mådde inte bra, var irriterad på nästan inget, ledsen för ännu mindre, tyckte alla var orättvisa i olika situationer, jobbet, vänner, barn osv, Till slut för ca 6 månader sedan så smällde det till och då kom h*n på att allt som kändes eländigt bottnade i att h*n inte tillät sig att sörja sin pappa, inte känna sorgen, jobbiga känslor men så nödvändiga för att kunna gå vidare.

Visst alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt, vi kan vara lite olika länge i faserna som hör till sorgen. Stegen finns där, alla går vi igenom dom, olika starkt, olika tid... men man kommer inte undan. Försöker man det så kommer det i fatt en eller så kanske man ska tänka så att första fasen är otroligt lång, man förlänger den genom att inte släppa loss sorgen och ge den en chans att bearbetas.

Första fasen - den som kallas "Förnekande", det är väl just det man gör när man inte tillåter sig att sörja ut ordentligt. För allt är för mycket, för stort - överväldigande.

Ilska - det är en känsla som ofta ger en viss skuldkänsla att känna. För man ska ju inte bli arg. Men det blir man, man blir arg på allt och alla. På saker man inte ens tänker på, på andra, på den som dog, på en själv. Men det är bra med ilska i lagom dos, att få ur sig känslor

Förhandling - den fasen som gör att man försöker hitta orsaker till varför det skedde, vems fel det var, om man gjort si eller så hade det inte skett. Men det är ingens fel, inget man kunde ha gjort i just den stunden.

Depression/sorg - här är det verkligen viktigt att man vågar och kan prata om det man känner. Och att man då också har någon som förstår, kan lyssna, det viktiga här är nog just att bara lyssna, även om något ältas mer än två gånger. Tillåta sig själv prata av sig.

Acceptans - det är då man accepterat att det som skett skett. Man har ändrat lite på sina vanor, sin vardag men livet går vidare. Men minnen, goda fina minnen av personen eller det som varit. 

Så lätt det ser ut när man radar upp punkterna såhär. Men så svårt det är när man sen går igenom dom, hur man också hoppar lite fram och tillbaka mellan faserna. Det är ju inte direkt ett klart hopp från en fas till en annan. Man svajar lite fram och tillbaka.

Jag hoppas verkligen nu att jag kan vara ett bra stöd, en bra lyssnare till min vän när h*n behöver mig på det sättet. Både gällande sorgen i sig, det som skett, men också som något att glömma bort det som skett för en stund, och kunna tänka på något annat, få en lättnad i dom tunga känslorna.

Att h*n verkligen utnyttjar mig på det sättet, som lyssnare och någon att slå bort den tunga känslan med för ett kort tag.

I want you to want me.
I need you to need me.
I'd love you to love me.
I'm beggin' you to beg me.
I want you to want me.
I need you to need me. 
I'd love you to love me.

I'll shine up my old brown shoes.
I'll put on a brand new shirt
I'll get home early from work
If you say that you love me.

Detta med svartsjuka, är det bara en dålig sak? Eller kan det även vara något bra?

Nu pratar jag inte om den här sjukliga kontrollerande svartsjukan. Nej för den är absolut inte bra, den bara förstör, den är något som man måste jobba med själv. Och det kräver massor av jobb. Är man sjukligt svartsjuk ska man hålla sig ifrån förhållande tills man kommit på hur man ska stryra detta och varför man hamnar i den känslan.

Nej det jag tänker på är mera att visa lite sådär lagom lite svartsjuka i vissa situationer. Det ska inte ens vara något som stannar kvar, utan egentligen bara ska komma snabbt och sen försvinna när man kommer på hur onödig den här spontana känslan är.

Jag tror faktiskt att den här lilla svartsjukan kan vara nyttig i ett förhållande. Det är kanske den som gör att man inte tar den andra förgivet. Det är kanske den som gör att man anstränger sig lite för att uppvakta, bekräfta sin partner, göra sin partner medveten om hur mycket man älskar den. Kanske den här lilla snabba känslan kan vara den som gör att man visar att man är rädd att mista sin partner.

Jag sitter och funderar på hur jag själv reagerar på min partners reaktioner. Ja vi har ju ett ganska nytt förhållande och vi håller på att lära känna varandra. 

Han har lite det sättet att han inte bryr sig om något, inte om ex, inte om män jag har kontakt med, inte med nya som tar kontakt. För han anser att det som sker sker, och blir jag eller är jag mer intresserad av någon annan kan han inget göra. 

På sätt och vis håller jag med honom, man kan inte tvinga någon att älska en, kommer någon annan mellan så var det man hade inte så bra som man själv kanske kände att det var.

Men ändå så, jag blir lite ledsen över att han inte på något sätt visar att han bryr sig om mina kontakter. Eller på vilket sätt det är mina kontakter. 

Svårt att förklara, jag vill inte ha en svartsjuk partner, men jag vill heller inte ha en som är nonchalant. Utan en som ialla fall reagerar lite, en som vill få veta. På något sätt så känns det som en bekräftelse att han är rädd att mista mig, att han verkligen bryr sig.

Kanske jag tänker fel, eller så är jag bara otroligt dålig på att förklara hur jag menar....

  

Det här är verkligen orättvist tycker jag. Ja jag är en av dom som tröstäter, ibland blir jag inte medveten om att jag verkligen är nere mentalt eller oroar mig för något förrän jag märker att jag äter mer än jag behöver. Okynnesäter kallar jag det, men det är som sagt ett sätt att för en kort stund må lite bättre, tröstäta.

Så gärna jag hade velat få vara av den andra varianten som inte kan äta, där matlusten tappas när man blir deppig, mår dåligt. Så mycket lättare saker skulle vara.
Delvis så skulle jag inte behöva slåss med vikten, men framför allt så skulle jag slippa alla skuldkänslor som kommer efter att man ätit det där man inte borde ha gjort.

Distansförhållande, något jag en gång i tiden aldrig trodde att jag skulle ha, jag trodde ju inte ens att jag skulle ha något nytt förhållande alls. Tiden har gått, träffat flera, provat förhållande 3 gånger under 11 år. En gång glömde han jag träffade att tala om att han var gift, en gång var det mest för att mina vänner tyckte att jag måste prova, man måsta ha ett förhållande för att bli lycklig (???) så där valde jag nog en som jag visste att det skulle vara över på kort tid och jag kunde då säga ”jag har provat det fungerade inte” tog 3 hela veckor! Sen blev jag riktigt kär, vilken man, allt stämde, allt kändes så bra, men det tyckte inte han, då… har fått andra indikationer efter det, vilket har varit omskakande (kanske blir ett eget inlägg).
Och visst har jag träffat män som gärna velat lära känna mig mer, men jag har alltid direkt satt stopp och backat undan så fort jag känner att det fanns intresse för mer än bara fika som vän.

Nu har ja då träffat en man, en underbar man på många sätt, men också väldigt ”speciell” på ett annat sätt också, men även det är ett helt annat ämne. Den här mannen som av någon anledning faktiskt på något sätt kröp in bakom min mur. En man jag verkligen fått starka känslor för. Ja så starka att jag till och med utan en tanke, eller tvekan hamnade i ett distansförhållande. Det är inte lätt, det är jätte jobbigt. Det är avstånd, det är jobb, det är barn som ska pusslas in och passa för att vi ska kunna träffas. Men så underbart när vi har tid tillsammans.

Men jag undrar ofta om detta kommer att fungera i längden, just nu fungerar det såhär, men ”just nu” är inte så länge. Utan att gå in på detaljer så känner jag att det finns saker som måste ändras. Hur vet jag inte än, men det kommer helt säkert bli jobbigt framåt när det måste ske ändringar, att saker känns mer gemensamt, planering ska vara att båda får offra saker och prioritera om.

När man inte träffas så ofta, så är nät och mobil det redskap man har för att hålla kontakten, hålla igång förhållandet. Det där ser vi tydligen olika på. Och ibland känns det som om han hör av sig inte för att han vill, för att han behöver få höra min röst, prata med mig, utan för att jag vill.

Det är som att han inte förstår hur orolig jag blir av att inget höra eller inte får svar på sms. Det tar inte lång tid att sända ett litet sms, jag begär inte någon chattkonversation eller timmar i telefonen. Ibland jobbar vi olika tider, ibland har han sina barn, då finns inte tillfällen att prata i telefonen, men det finns alltid alltid tid att sända iväg ett kort litet sms. För att visa att man tänker på den andra och att man bryr sig. Att man förstår att det kan uppstå en oro av att inget höra ifrån den andra på kanske ett eller två dygn…. När detta sker, det har hänt då och då, så finns det två saker som tar över min hjärna.

1)      Han har råkat ut för någon olycka, han kan inte höra av sig, ingen annan kan heller göra det och berätta.

Sen kommer då den andra tanken av oro och tar över, jag vet inte om det är för att jag är mer orolig  för den varianten eller för att den på något sätt är bättre än att han råkat ut för en hemsk olycka eller ännu värre. Att jag på ett sätt stoppar den tanken, men gör det på ett dumt sätt, det enda jag kan komma på är orsak till hans tystnad.

2)      Att han slutat bry sig, träffat någon intressantare kvinna.

Det här är inte att jag behöver kontrollera, det behöver jag inte, men jag behöver känna trygghet och ha en stark tillit. Är man i ett förhållande på distans är det så viktigt (för mig ialla fall) att man håller en vardaglig kontakt. Annars kan man vara bara KKs, men då finns det män på närmare håll som är lättare att träffa för bara sex utan känslor. För man får aldrig lägga in känslor i ett kk förhållande.
I min värld måste det finnas öppenhet, att man berättar vad man gör, att man håller kontakten. Det är sånt man gör. I min värld när man inte längre vill eller behöver eller ens kommer ihåg att ha daglig kontakt, då kan man lika bra bryta. Då vill man inte ha ett förhållande, då bryr man sig inte nog mycket om den andra.

Det är inte snällt att låta den andra bli orolig och få dom här hemskt jobbiga tankarna. Det är för mig en orsak att bryta, för jag vill att han ska bry sig, värdera samma saker som jag. Annars skär det sig bara och man kommer få problem i längden, om man inte ser på samma sätt vad ett förhållande behöver, kräver. Hur mycket man ska ha kontakt och på vilket sätt. Och det blir för jobbigt att gå igenom den här oron, tappa tillit, känna sig otrygg.
Det är därför jag så länge, i så många år, ansett att det är lättare att vara singel, inte träffa någon, inte få känslor, skydda mig själv.

Det är därför jag känner att jag kanske är dum….