Rädslan av att bli bortvald uttryckte sig förr med att jag aldrig sa ifrån aldrig krävde något....

trodde att nu när jag lärt mig att säga ifrån säga hur jag mår vad jag behöver så var det = att rädslan var borta

men kommit på att så är inte alls fallet... rädslan finns kvar - lika stark om inte starkare.

Förr var jag så otroligt rädd för att säga nej, stopp, ställa krav, tala om vad jag ville osv. Jag var livrädd för konflikter. Och om jag sa nej eller ställde ett krav/talade om vad jag ville, så blev det ofta en konflikt. Eller jag såg det som konflikter, stora saker man skulle undvika. För annars blev man bortvald. 

Jag har fått erfarenheter av att detta är rätt, det är så det är, agerar jag så, så blir jag bortvald. Jag duger inte om jag inte bara är till lags. Så jag sa aldrig nej, jag sa aldrig stopp, eller ställde krav, talade om vad jag ville. Jag gav med mig i allt i stort sett. Ialla fall i allt som var viktigt, i allt där jag haft en annan åsikt eller vilja. 

Det här har varit något jag efteråt sett skett i både relationer med män, men också vänner. Det finns mönster som jag nu efteråt ser. Jag ser också min egen medverkan till att jag som jag sett det blivit bort vald. Många gånger beror det ju också på att när det hamnat i en konflikt har jag trott att då duger inte jag, så jag har själv backat undan. Det har inte funnits chanser att reda ut, eller visa att konflikten var i en sak, det hade inget med mig som person att göra. Att jag dög ändå, trots att man haft olika viljor och åsikter. 

Sen har jag jobbat med mig själv, att jag har lätt att ta på mig skulden, tror att jag måste vara till lags för att duga osv. Och jag har lärt mig att säga stopp, stå för mina värderingar och se att dom är ju rätt för mig, säga nej det där fungerar inte, så här vill jag ha det osv. Jag står upp för mig och ser att jag kan båda vara omtyckt, älskad, vara viktig som person för någon ÄVEN om jag inte alls hela tiden försöker göra "rätt". Jag får vara jag, jag får ha fel, jag får bli arg, jag får visa att jag blir besviken, jag får ha krav. Jag är inte mindre värd, jag blir inte lämnad. 

Så jag trodde i min enfald att det räckte med att lära mig att så är det, lära mig att säga vad jag vill, ställa krav osv. Det måste väl räcka? Att man lär sig dom sakerna? Men har nu fått omvärdera, det är inte så lätt, det räcker inte med att bara lära in ett nytt sätt att tänka och agera. Det måste "övas" in genom att göra det också, att märka att det stämmer, att känna sig trygg i det nya sättet att tänka och agera.

OCH är inte lika lätt. Jag tänker "rätt", att jag är värd massor, att jag får säga stopp, jag får berätta vad jag känner är rätt eller fel, berätta hur jag reagerar känslomässigt. Jag är inte lika rädd för konflikter, jag märker att jag kan ta dom, på ett lugnt sakligt sätt. En konflikt är ju egentligen bara en situation där man har lite olika åsikter, eller kanske att man egentligen bara missförstått, det finns oro som gör att man reagerar med rädsla eller kanske även ilska. Men det är saker som inte säger att man tycker mindre om varandra, det är saker som går att lösa. Kan vara så att man till och med kommer närmare varandra när man löst konflikten.

MEN även om jag nu säger ifrån, ser att jag duger, att jag helt enkelt "gör rätt" inte backar och försöker vara till lags, göra rätt för att duga. Så under allt finns ändå en otroligt stark rädsla att jag ändå gör fel, att jag ändå inte duger. Det är väl så att jag måste få uppleva att det blir rätt resultat av mitt "nya" beteende. Att jag märker att jag kan reagera, agera utan att bli bortvald, att jag blir sedd, bekräftad och erkänd som person, eller kanske jag ska säga mer som partner. För det är just där det hela ligger just nu.

Det var en ganska så jobbig upptäckt för mig här sista veckan att märka att den där rädslan fanns kvar i botten. Och att jag istället för att agera som tidigare, backa, vara till lags, utan jag nu då ska säga vad jag känner, hur jag upplever osv... hamnar i en ketchupeffekt där jag tar i för att göra så, och det kan blir lite för mycket åt det hållet istället, jag döljer samma rädsla med ett annat sätt bara. 

Men ändå bra att få göra den upptäckten, för det är först när man vet vad man ska jobba med som man kan arbeta med sig själv för att utvecklas och komma förbi sånna här känslofällor och agerandefällor. För oavsett vad det än gäller så är det när man fastnar i dom fällorna som man oftast förstör för sig själv. Man agerar så "dumt" och man märker inte själv vad man gör, förrän det är för sent. 

Så nu vet jag då vad jag har att först sätta ord på, kunna förklara för den som berörs på ett bra sätt, så att han förstår. Allt är ju så mycket lättare även i det svåra om man vet anledningar, vet orsaker, man kan då hjälpa varandra på olika sätt. 

Sen om jag kommer att komma över detta vet jag inte, men jag hoppas och jag kommer att jobba för det. Kommer aldrig bli lugn trygg i något förhållande innan jag får ordning på mina egna reaktioner och hantera mina känslor. Killen kan vara hur bra och perekt som helst, jag kommer ändå köra fast i olika situationer och kanske förstöra om jag inte själv förstår vad jag gör, varför och vad jag ska göra åt det. Behöver inte vara så mycket ibland, kanske bara att man som jag nu, kommit till insikt i varför vissa starka känslor kommer fram när man tror att man kommit över något, ändrat på något. 

För så mycket har jag lärt mig, att även om man kan hamna i situationer där det är någon annan som triggar igång något, någon som gör något som sårar, så är det ändå i slutändan bara jag själv som kan hantera mina egna känslor och tankar och reaktioner i det som sker. Bara jag som kan avgöra om jag ska fastna i det negativa eller hur jag ska arbeta vidare...

Och jag har sen länge valt att se min egen iblandning för att kunna bli lycklig, harmonisk och glad, att se vad jag själv behöver arbeta med. Och när jag ska göra olika val och varför.

Att det finns saker man kan behöva ändra på - sig själv ibland, sätt att tänka eller vilka människor man väljer att ha i sitt liv. För man duger, man kan få göra fel, man är älskad ändå. För rätt sorts människor för mig. Alla är vi olika men inget är fel.

 

Annie

18 februari 2015 14:24

Ja det är ju omöjligt att vara till lags hela tiden, men det kan samtidigt vara svårt att veta var gränsen går ibland .. ;)

Sv: Ja ofta är det ju så ;) exakt :)

Ha en fin dag!

Kram

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

obstinat

20 februari 2015 01:01

ja märker nu att när jag försöker ändra på tankar och agerande så blir det mera så att det far iväg åt andra hållet lite väl mycket. svårt att hitta medelvägen, den bästa. Men med övning kommer säkert det med *Ler*

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Kärlek föds ur glädjen att se på varandra, får näring ur behovet av att vara tillsammans och fulländas av det omöjliga i att vara åtskilda.       ...

    Motgångar avslöjar snillet, medgångar döljer det.  Horatius ...

       Jag gillar faktiskt misstag. Jag tycker att de är mänskliga.  ...

Så känns det just nu, tiden räcker inte mer än till det vardagligaste sysslorna. Men så är livet till och från, bara leva i det vardagliga måstet ett tag, så kommer tid för roligare saker snart att infinna sig. ...

"Till vän ska man komma bjuden i medgång och objuden i motgång." ...