Distansförhållande, något jag en gång i tiden aldrig trodde att jag skulle ha, jag trodde ju inte ens att jag skulle ha något nytt förhållande alls. Tiden har gått, träffat flera, provat förhållande 3 gånger under 11 år. En gång glömde han jag träffade att tala om att han var gift, en gång var det mest för att mina vänner tyckte att jag måste prova, man måsta ha ett förhållande för att bli lycklig (???) så där valde jag nog en som jag visste att det skulle vara över på kort tid och jag kunde då säga ”jag har provat det fungerade inte” tog 3 hela veckor! Sen blev jag riktigt kär, vilken man, allt stämde, allt kändes så bra, men det tyckte inte han, då… har fått andra indikationer efter det, vilket har varit omskakande (kanske blir ett eget inlägg).
Och visst har jag träffat män som gärna velat lära känna mig mer, men jag har alltid direkt satt stopp och backat undan så fort jag känner att det fanns intresse för mer än bara fika som vän.

Nu har ja då träffat en man, en underbar man på många sätt, men också väldigt ”speciell” på ett annat sätt också, men även det är ett helt annat ämne. Den här mannen som av någon anledning faktiskt på något sätt kröp in bakom min mur. En man jag verkligen fått starka känslor för. Ja så starka att jag till och med utan en tanke, eller tvekan hamnade i ett distansförhållande. Det är inte lätt, det är jätte jobbigt. Det är avstånd, det är jobb, det är barn som ska pusslas in och passa för att vi ska kunna träffas. Men så underbart när vi har tid tillsammans.

Men jag undrar ofta om detta kommer att fungera i längden, just nu fungerar det såhär, men ”just nu” är inte så länge. Utan att gå in på detaljer så känner jag att det finns saker som måste ändras. Hur vet jag inte än, men det kommer helt säkert bli jobbigt framåt när det måste ske ändringar, att saker känns mer gemensamt, planering ska vara att båda får offra saker och prioritera om.

När man inte träffas så ofta, så är nät och mobil det redskap man har för att hålla kontakten, hålla igång förhållandet. Det där ser vi tydligen olika på. Och ibland känns det som om han hör av sig inte för att han vill, för att han behöver få höra min röst, prata med mig, utan för att jag vill.

Det är som att han inte förstår hur orolig jag blir av att inget höra eller inte får svar på sms. Det tar inte lång tid att sända ett litet sms, jag begär inte någon chattkonversation eller timmar i telefonen. Ibland jobbar vi olika tider, ibland har han sina barn, då finns inte tillfällen att prata i telefonen, men det finns alltid alltid tid att sända iväg ett kort litet sms. För att visa att man tänker på den andra och att man bryr sig. Att man förstår att det kan uppstå en oro av att inget höra ifrån den andra på kanske ett eller två dygn…. När detta sker, det har hänt då och då, så finns det två saker som tar över min hjärna.

1)      Han har råkat ut för någon olycka, han kan inte höra av sig, ingen annan kan heller göra det och berätta.

Sen kommer då den andra tanken av oro och tar över, jag vet inte om det är för att jag är mer orolig  för den varianten eller för att den på något sätt är bättre än att han råkat ut för en hemsk olycka eller ännu värre. Att jag på ett sätt stoppar den tanken, men gör det på ett dumt sätt, det enda jag kan komma på är orsak till hans tystnad.

2)      Att han slutat bry sig, träffat någon intressantare kvinna.

Det här är inte att jag behöver kontrollera, det behöver jag inte, men jag behöver känna trygghet och ha en stark tillit. Är man i ett förhållande på distans är det så viktigt (för mig ialla fall) att man håller en vardaglig kontakt. Annars kan man vara bara KKs, men då finns det män på närmare håll som är lättare att träffa för bara sex utan känslor. För man får aldrig lägga in känslor i ett kk förhållande.
I min värld måste det finnas öppenhet, att man berättar vad man gör, att man håller kontakten. Det är sånt man gör. I min värld när man inte längre vill eller behöver eller ens kommer ihåg att ha daglig kontakt, då kan man lika bra bryta. Då vill man inte ha ett förhållande, då bryr man sig inte nog mycket om den andra.

Det är inte snällt att låta den andra bli orolig och få dom här hemskt jobbiga tankarna. Det är för mig en orsak att bryta, för jag vill att han ska bry sig, värdera samma saker som jag. Annars skär det sig bara och man kommer få problem i längden, om man inte ser på samma sätt vad ett förhållande behöver, kräver. Hur mycket man ska ha kontakt och på vilket sätt. Och det blir för jobbigt att gå igenom den här oron, tappa tillit, känna sig otrygg.
Det är därför jag så länge, i så många år, ansett att det är lättare att vara singel, inte träffa någon, inte få känslor, skydda mig själv.

Det är därför jag känner att jag kanske är dum…. 

Efter tankarna på det här om att kärleken är evig, att den aldrig dör. Och samtal med min "pojkvän" om det här med att älska, kärleken. Så kommer frågan om vad är egentligen kärlek, vad är det för känsla man har när man älskar?

Så nu vet jag att jag kommer fundera på det, söka lite "fakta" text om det för att se vad jag kan få fram och sammanfatta det hela med, hur man förklarar vad det är att älska. Eller ialla fall försöka få till en liten förstålig förklaring.

Till saken hör att jag faktiskt länge funderat på den biten, då en jag känner säger att h*n inte älskar, att det har personen bara gjort en gång i sitt liv. Den känslan som fanns då har h*n aldrig känt efter det. 

Personen är halvvägs till 100 år, är gift, har barn, har före äktenskapet haft flera längre förhållanden, förlovad osv. Men säger sig aldrig ha älskat. För personen var det att älska det som kändes när h*n var 15 - 18 år och hade känslor för någon speciell, dom var aldrig tillsammans. Personen fanns bara i gruppen av ungdomar som umgicks. Och lockade fram en pirrande känsla. Den känslan har h*n sen aldrig känt och tänker då att det var då h*n älskade, var kär, och det har h*n inte gjort sen dess. 

Jag tycker själv att det känns kallt, tråkigt, och lite sorgligt. Att inte säga att man älskar, att det var mer än halva ens liv sen man älskade. Att man inte vet vad det är att älska, vilken känsla det ger inombords. Att inte veta, inte känna igen känslan. Frågan är, är det bara för att h*n inte träffat rätt personer som verkligen gett den här lilla extra känslan som är mer än "gilla/tycka om" det som är att älska. Och varför det blivit så, varför h*n nöjt sig med det.

Själv ser jag det som skedde då som tonåring, den känslan som var, pirret, lite osäkerhet om man ska synas för personen, att vara nöjd med ett "hej". Det där är mera att vara förälskad, tonårsförälskad. Fast visst förälskad ger det där pirret och lite osäkerhet och äventyrskänsla av att lära känna en ny, duger man, duger den, i alla åldrar. Men som tonåring kan det vara en ny känsla och därför kan den kännas lite mer, eller kommas ihåg på ett annat sätt. Första gången för allt är ju ofta det som minns.

Så hur svarar jag på personens fråga, vad är kärlek, hur känns det att vara kär och inte "bara" tycka om mycket? Det är mina funderingar som upptar mina tankar just nu.

Dom flesta vill träffa någon, att höra samman med någon, ha någon som finns där, lyssnar, stöttar, tröstar.

Alla vill känna kärlek, betyda något för någon.

Jag trodde att kärleken var lätt, att bara man älskade varandra så flöt allt på. Men fick lära mig att så var det inte. Eller så var det mer att kärleken dog. Det är väl ganska vanligt? Att man växer ifrån varandra, att man vill olika saker ii livet. Av vilken anledningen än är, så försvinner kärleken som finns mellan ett par som älskar varandra med passion. 

Eller är det inte så? Dör aldrig kärleken?

Läste en text som handlade just om detta, att kärleken aldrig dör, den finns alltid där. Kärleken är evig. Så dör den, det man känt för någon, så är det inte kärlek, det är något annat.

Hmmmm jag vet inte om jag helt håller med, eller mer att det kanske beror på hur man tänker på det här med kärlek, vad som är att älska.

Och visst kan jag hålla med om det som står i texten att kärleken är evig, kärleken, den varma sköna känslan finns alltid där, inom oss. Däremot kan föremålen för vår kärlek växla. Men kärleken i sig finns alltid kvar. 

Men samtidigt om man tänker så känns det så kallt, då är det ju inget vi känner för en viss person, då är det enbart vi själva som väljer vem vi ska lägga den känslan på. Att kärleken inte är något som känns mellan två personer utan det är en egen inre känsla som man själv sen projekterar på någon annan. 

Tänk om det faktiskt är så? Att det är vi själva som bestämmer vem vi vill älska, att det inte är något annat än vårat egna val. Jag har faktiskt hört detta på en talkshow för evigheter sen. Det var ett program om tjejer som letade en partner men aldrig hittade någon. Dom träffade killar på olika sätt, blinddates, kontaktsidor på nätet, privata fester, vänners vänner osv... Men efter någon träff så hittades det alltid något fel, det klickade inte. En psykolog var med i programmet och menade på att det var inte fel på männen dom träffade, det var bara så att dom själva på något sätt bestämt sig för att ingen dör. Dom stängde av alla känslor direkt, dom tillät sig inte att "känna". Varför, ja antagligen av olika former av rädsla. 

Det här kan jag köpa, att man kan stänga av, att man kan vara mer eller mindre öppen för att hitta någon man startar ett förhållande med, någon man älskar. Men jag tror också att det måste finnas lite mer, att det inte bara är att man själv bestämt sig och är öppen.

Jag tror att det krävs en del andra saker som ska finnas där, för att det ska klicka och därmed öppnar man upp sig för att börja känna känslor som utvecklas till kärlek. 

Vad är det för saker då, ja det är personlighet, värderingar, mål i livet, humor. Finns det viktiga gemensamma nämnare så finns det chansen att det kan klicka. 

Men visst kan det klicka först, det finns en stor attraktion, sen när tiden går så märker man att det finns flera punkter där man skiljer sig åt än som är gemensamma, dom man ska bygga vidare på, det som gör att ett förhållande håller i vått och torrt. Likväl som man kan träffa någon som man visst tycker är en trevlig person men det klickar inte, kanske just för att man inte just då är öppen för att det ska klicka. Men när man lär känna personen mer, tiden går och man känner att en attraktion börjar växa fram och ökar i takt med att man märker att man har mer och mer gemensamma punkter. Det är då även kärleken växer fram mer och mer mellan två personer.

Kanske det helt enkelt är så att det finns många olika varianter av kärlek, att älska. Att man helt enkelt pratar om lite olika varianter. För kan man älska sina föräldrar, sina barn, sin partner, för vänner, saker att göra... men det är ju absolut inte alls samma känsla även om det är en stark känsla och man säger att man älskar. 

Men kärleken man känner för sina barn är ju inte ens i närheten av vad man känner för sin partner. 

Kanske det inte är kärleken i sig som är evig, utan förmågan att känna kärlek som är evig. Att även om man slutar älska någon, så försvinner ju inte förmågan att älska, man kommer ju hitta någon ny att älska. Men samtidigt så är ju ingen kärlek lika någon annan, man älskar på olika sätt. 

Så jag tror att jag väljer att tolka det här med att kärleken är evig med att det är förmågan att älska som ligger inom varje människa och att det är den förmågan som är evig. Inte kärleken i sig, för den är olika för varje olika kärlek man känner.

Sir David Attenborough, denna otroliga naturfilmare, har nu avslöjat vilket som är hans favorit djur. Pantersnigeln.

Deras parning var tydligen så otroligt sensuell. 

Måste helt klart leta upp en liten film om detta lilla djurs parning, som är hans favoritdjur. Måste ju se med egna ögon om det är så sensuellt. 

Inte för att jag gillar denna typ av djur, men nog måste jag säga att den var otroligt vacker i sin färg och mönster.

Du kan lära dig massor av din
misstag om du inte är
upptagen med
att förneka dom.

"Gör livet levande - inled en affär idag!"

Det är deras fina slogan, Victora Milan. sidan där man uppmuntrar till otrohet. Jag fattar inte, kommer aldrig att förstå mig på att något som otrohet kan få bli rumsrent, på det sättet att det är okey för en sida som uppmuntrar till det får annonsera på tv, i radio. Jag blir faktiskt arg, sällan jag blir arg, men av detta blir jag arg. 

Ja ja jag vet, otrohet har alltid och kommer alltid att förekomma. Det är som det är, fega människor som inte vågar ta tag i sina liv, sina förhållanden utan istället smyger runt och gör saker som sårar så många människor.

Jag lägger inte heller hela skulen på "den andra kvinnan", eller mannen heller för den delen för idag är det lika vanligt att kvinnor är otrogna som män. Jag lägger skulden i första hand på den som har en partner, sambo, äkta hälft, som är så oärlig och feg att det smygs bakom ryggen för att få bekräftelse.

Att det sen är rumsrent för en sida som förespråkar otrohet att ha annonser i media, vad ger det för signaler till våra barn, till ungdomar som växer upp med nätet. Det är inte ens något man direkt smyger med längre. SÅ fel signaler.

Sidan till och med ger råd och tips om hur man ska göra på bästa sätt för att inte bli påkommen????

Jag erkänner lätt att jag hör till den gamla skolan och sättet att leva, man har en partner, man lever monogamt. Jag har under åren som gått också lärt mig att inget förhållande är mer än vad man gör det till. Om man börjar ta varandra förgivet, om man inte bekräftar, uppmuntrar, visar att man älskar, attraheras av den andra, om man slutar att uppvakta, slutar flirta med varandra så dör också "pirret". Det är helt och hållet upp till en själv att se till att det finns kvar. 

I min värld så ska man inte uppmuntra till otrohet utan istället uppmuntra till att fortsätta eller börja om att uppvakta varandra, göra saker tillsammans, överraska. Göra allt det där man gjorde i början, sända små sms, kramas och pussar ofta, vara nära, ta egen tid tillsammans. 

Det går inte att komma ifrån att dom paren som håller igång den biten, dom man ser har den gemenskapen kvar även om åren går. Där finns passionen, där finns glädjen, livet ÄR levande för dom. Men slutar man uppvakta varandra så kommer vardagens tristess ta tag i en istället för att vardagens värme, djup, passion får glöda. 

Ska också för säkerhets skull nämna att otrohet för mig är när den partnern inget vet om, när man smyger och ljuger. Inte när man som par gemensamt gjort upp om att det är okey att ha andra sexpartners. Då har man ett öppet förhållande utan lögner, eller är poly, men det är ärligt och man låter andra göra sina val utefter ärlighet.

Otrohet förstör, det är lögner som sårar så många. Det roliga eller mest kanske sorgliga är att många som är otrogna sitter på nätet, flirtar och kallar sig själva ärliga. Dom tycker att dom är ärliga när dom t ex då finns på Victoria Milan för att jaga sexträffar, för då vet den dom träffar att dom är upptagna, det är ärligt! Är det? Jag vill umgås med ärliga människor och en person som ljuger för sin fru/fästmö/sambo som den inlett ett liv med, är den ärlig? Kan den verkligen själv tycka att den är en otroligt ärlig person som aldrig ljuger? Och tar upp det som en bra egenskap hos sig själv på dejtingsidor? 

Antar att dom kostar en bra slant att vara medlem på också, det har jag inte ens orkat ta reda på.

Så varför inte börja uppvakta, flirta med sin egen partner istället, så otroligt härligt det kan vara *L*. Man måste kämpa lite, jobba lite även på det fortsatta inte bara jaga det nya.

Det vackraste jag vet är att se dig när du sover.
Här råder stilla frid, och jag glömmer både rum & tid.
Du ligger här brevid, och jag känner hur du andas.

När mörkret sakta flyr, och att se hur dagen åter gryr,
en kylig morgon bris, sakta sveper genom rummet.
Jag kryper tätt intill lycklig för att du finns till.

Det är en rikedom att få älska &
att älskas vår kärlek varsamhet, är det vackraste jag vet.
Det vackraste som finns är att vara någon nära.

Jag ligger här brevid och jag känner hur du andas
att älskas utav dig är det vackraste för mig,
Det är en rikedom att få älska & att älskas.

Jag lever, jag känner glädje, jag känner hopp, jag älskar. En underbar känsla, vackna, du är bredvid, tassa upp försiktigt för att brygga lite kaffe och snabbt grädda några scones. När allt är klart försiktigt väcka dig och ge dig en kärleksfult gjord frukost innan du måste iväg till jobbet.

Vad är karma? En tanke jag haft några dagar, vad är egentligen karma, finns den överhuvudtaget?

Enligt wikipedia är karma "... lagen om orsak och verkan. När en varelse agerar med tankar, känslor och handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och i den egna organismen. Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna. Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och dessa kallas sammantagna för karma."

Så allt man tänker, allt man gör blir ett spår som sen leder tillbaka till en själv. Och när det väl kommer tillbaka så har det dragit åt sig mer energi av just den energin som sändes ut - positiv eller negativ. Så när den då hittat tillbaka efter en stund på vägen är energin starkare än när den sändes ut.

Ganska enkelt egentligen, men läser man om det så kan många verkligen krångla till orden så att tankarna förvirras. Kort tänkt är att man får räkna med att behandlas på det sätt man behandlar andra.

Sen om karma verkligen finns, det är en annan sak. Jag antar att man både kan leva helt och hållet efter tanken att den finns. Men man kan också peka på att det inte stämmer, man själv får helt klart tillbaka negativa saker men aldrig positiva medans andra personer, speciellt dom man kanske inte helt gillar, dom är det tvärt om för. Dom får allt positivt men slipper det negativa.

Men man vet aldrig vad som gömmer sig bakom folks fasader. Alla bär vi masker och sätter upp fasader, spelar olika roller på olika platser inför olika människor. Arbeter har en, ytliga vänner en, nära vänner en annan, med familjen ytterligare en. Det är mer eller mindre beroende på hur nära man står varandra.

Så även om en person kan utåt verka slippa den dåliga energin av karma kan man aldrig vara säker. Det är en bra tanke som gör att man kan fortsätta tro på karma. För den här personen har det säkert eländigt på sätt där man inte själv har inblick.

Alltså med andra ord så vill vi gärna se att vissa personer får ta del av just det negativa, får det oss att må bättre? Jag kan svara ett ja på den frågan, förr var det så. Jag var mer inriktad på andra, att nära skulle må bra, ha det bra, vara lyckliga inget ont skulle ske, "ovänner" eller personer jag inte gillade ville jag skulle få tillbaka med samma mynt som det dom gav ut. Det var viktigt att få beviset på att dom faktiskt inte alls hade det bättre än dom jag gillade.

Men dom här tankarna har försvunnit, jag koncentrerar mig mer på mig själv. Jag försöker uppmuntra nära till positiva tankar och känslor, dom andra personerna lägger jag inte ens ner min energi på. Det som sker dom sker dom, på gott och ont. 

Tror ju att dom flesta ändå har massa gott i sig, även dom jag inte gillar som personer. Samtidigt som dom jag tagit åt nära och gillar har sina negativa sidor.

Precis som jag, precis som vi alla, vi har delar av allt.

så tror man på karma så får vi alla tillbaka energier av alla de slag