Nu blev det inte såhär, för saker gjorde att jag inte kunde ordna det.

Jag blev som jag känner bortvald, bort prioriterad av något som inte jag såg som lika viktigt, eller något jag borde ha fått gå före. Det gjorde mig otroligt ledsen, och säkert var jag en jobbig obstinat bitch innan jag åkte hem igen.

Medan han såg det som att jag inte ser det som är bra, bara det som är dåligt. Så ser jag att jag reagera av andra anledningar, att jag har starka känslor och inte helt blir så bekräftad i att känslorna är besvarade. Jag är helt enkelt orsäker och det yttrar sig i att min ledsamhet över det som sker, min besvikelse visar sig på ett lite för starkt sätt, det vet jag.

Samtidigt som jag känner att jag faktiskt har rätt att reagera precis som det känns, jag ska inte behöva bita igen, för att passa in....

Nog om det, och tillbaka till vad jag hade tänkt mig att göra, för att kunna på avstånd fira den här "kärlekens dag". Visa hur jag känner. Ja jag vet man kan och ska göra det varje dag, utan orsak, men jag gillar när det är lite extra en speciell dag. 

Jag fick en del av idéerna från min lilla dotter faktiskt, och helheten blev en jätte bra variant, på att inte kunna vara tillsammans.

Jag skulle ha varit kvar till torsdag, han skulle ha åkt till jobbet och jag varit kvar lite till på morgonen och sen åkt. Han åkte direkt från jobbet till sin mamma, för att sen idag åka på begravning. För att sen komma hem på lördag.

Jag tänkte inte göra något stort av det, bara visa att jag tänkte på honom och vill pyssla om honom lite, även om jag inte var där.

Så jag hade tänkt sätta små söta post it-lappar som ledde honom fram till frysen, där jag lagat hans favoritmat. Dukat upp med ljus att tända, maten skulle bara vara att värma. Nya tulpaner på bordet. 

Små lappar med gulliga ord i frysen, på tallriken, på kudden sen när han skulle gå o lägga sig.

Men nu fick jag inte den möjligheten...

Men kunde ändå inte låta bli att göra något. Jag kan sura, jag kan vara ledsen, jag kan vara en bitch och jäkligt obstinat. Men samtidigt kan jag inte låta bli att visa någon att jag bryr mig, att jag älskar, att jag vill att dom jag bryr mig om mår bra. Ge dom lite extra.

Så jag har lagt ett Alla Hjärtan Dag-kort i sängbordet bredvid hans säng. Och också en söt lite nalle (nyckelring), när jag såg den kunde jag inte låta bli att köpa den till honom. ;)

Ska sända ett litet sms på lördagen när jag vet att han är hemma, och be honom kika i lådan :)

ja det vet väl alla att fredage den 13e anses som en otursdag. Personligen har jag aldrig märkt av det, men antar att bara för att man vet om att det är en otursdag så märker man mer av vad som sker åt det dåliga hållet än det bra.

Talet 13 är olycksbådande, ont, i flera kulturer, så det hör inte bara till en kultur. En av sakerna är att det var 13 personer runt bordet på den sista nattvarden. 

I vissa länder undviker man talet 13, t ex finns det ingen 13e våning på hotell. Man har 10, 11, 12 sen blir det 14, 15 osv. 

Kombinationen av fredag och talet 13 upp­märksammades först år 1907, då romanen "Friday the 13th" kom ut i USA. I dag är boken bortglömd men datumets dåliga klang lever vidare, och varje gång den olycksaliga kombinationen inträffar kan vad som helst hända ...

Tittar man bakåt i tiden, historia på just fredagen den 13e så kan man bland annat läsa:

• Fredag den 13 juni 1952 var ett svenskt spionplan ute på uppdrag nära gränsen till Sovjetunionen. På eftermiddagen bröts radiokontakten. Planet och de åtta besättningsmännen var spårlöst försvunna. Först 1991 erkändes nedskjutningen officiellt av Sovjet. Vraket av DC-3:an och kvar­levorna av flera av besättningsmedlemmarna återfanns år 2003.
  
  I början av 1300-talet smidde Frank­rikes kung Filip den sköne en ondske­full plan. Kungen stod i bottenlös skuld till de mäktiga tempelriddarna, som under kors­tågen i Mellanöstern hade blivit makalöst rika. Kungen sökte nu ett sätt att bli av med sina kreditorer.
  
  Fredagen den 13 oktober år 1307 slog Filip till och lät arrestera tempelriddare över hela Frankrike. Kungens ursäkt var påhittade rykten om att tempelriddarna under sin vistelse i Mellanöstern hade börjat tillbe hedniska avgudar. Filip hade inga bevis, men genom tortyr lyckades kungens män tvinga hundratals riddare att erkänna sig skyldiga till kätteri. Samtidigt tvingade kungen påven Clemens V att stötta processen mot riddarna och upplösa orden.
  
  År 1314 brändes tempelriddarnas siste stormästare Jacques de Molay på bål i Paris.
  
  
• Efter förlusten i första världskriget befann sig Tyskland i ett ekonomiskt kaos med galopperande inflation. Från mitten av 1920-talet upplevde tysk ekonomi emellertid ett kraftigt uppsving, och många spekulerade ohämmat i aktier.
  
  Fredagen den 13 maj 1927 sprack finansbubblan. Den tyska aktiemarknaden kollapsade i det som gick till historien som "Svarta fredagen". Kollapsen var det första varslet om den stora depression som skulle drabba hela världen på 1930-talet.
  
  Den ekonomiska katastrofen i Tyskland blev avgörande för Adolf Hitlers framgångar och att miljontals vanliga tyskar skulle gå med i nazistpartiet.
  
  
• Slaget om Guadalcanal 1942 hade en avgörande betydelse för kriget i Stilla havet. Det blodiga slaget slutade med seger för amerikanerna, men triumfen fick en bitter eftersmak. Det var fre­dagen den 13 november 1942.
  
  För första gången i USA:s militära historia stupade två amiraler samma dag. Amiral Callaghan dödades på fartyget "San Francisco". Strax därpå dog även amiral Scott på flaggskeppet "Atlanta".
  
  
• Fredagen den 13 januari 1939 bröt en av historiens värsta skogsbränder ut i den australiska delstaten Victoria. Under de följande dagarna förtärdes 20 000 kvadratkilometer av eldhavet, och inemot tre fjärdedelar av delstaten Victoria försattes i totalt kaos.
  
  Den kommission som undersökte branden efteråt skrev i sin rapport att ”det såg ut som om hela landet hade stått i lågor”. Hela 3 700 byggnader försvann i branden: bostäder, fabriker och sågverk, men det värsta var de 71 människoliv som gick till spillo i katastrofen. Dagen blev känd som ”Black Friday”.
  
• Den 12 oktober 1972 lyfte ett litet plan från Montevideos flygplats i Uruguay. Många av de 45 personerna ombord var medlemmar i ett rugbylag på väg till en turnering i Chile. Planen mellanlandade i Argentina.
  
  Dagen efter fortsatte flygningen. Det var fredagen den 13 oktober. Efter några timmar kraschlandade planet i Anderna, men det var bara början på de överlevandes prövningar, för det fanns ingen proviant ombord. Över två månader efter olyckan räddades 16 som överlevt katastrofen. De hade överlevt genom att äta sina döda med­passagerare.
  
  Samma fredag som olyckan i Anderna inträffade störtade ett ryskt Iljusjin Il-62-plan, när det skulle landa i Moskva. Alla 176 ombord dödades. Även om detta var en mycket större tragedi än olyckan i Anderna, blev Iljusjin Il-62-händelsen snart en av historiens glömda flygkatastrofer.
  
  
• 1960-talet fylldes med peace och flower-power, men 1970-talet bjöd på annat: Fredagen den 13 feb­ruari 1970 släppte bandet Black Sabbath sin debutskiva. Den präglades av åskmuller, kyrkklockor och mörka gitarrackord – det dunkla och ockulta. Heavy metal hade fötts och blev en enorm hit bland miljontals unga.
  
  (inte för att jag vet varför detta ska räknas som en otursdag, borde istället räknas in som motsatsen, en dag då fredagen den 13 är en turdag, då saker går bra...)
  
  
• Ett år kan ha högst tre fredagen den 13:e. Ett sådant år var 2012 och olyckorna uteblev inte ... Fredagen den 13 januari 2012 gick det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia på grund. Minst 30 människor omkom i olyckan.

Oavsett om man tror på det eller inte, så kanske man ska ha det här i åtanke denna dag och ta det lite mer försiktigt. 

Sen kan man ju välja att se dom sakerna man vill, så då väljer jag att se vad som skedde 1970, då Black Sabbaths debutskiva släpptes, och heavy metal anses vara fött, hur framgångsrikt bandet blev och hur stort musikstilen är. Och varför inte ta och tänka på det och fira den saken, det är ju 45 årsdag idag.

Tydligen är det inte bara filmen Fifty Shades of Grey som har premiär imorgon, utan det är en film till Ceremonin. Ja det gäller att haka på, när det pratas lite extra om något. 

Jag såg Kunskapsnyheter ikväll och jag kan bara nicka instämmande till ord som sas om filmen. En stampande historia där inget hände på 2 h, bara att tjejern i paret egentligen vill ha en vanlig familj och för att få så går hon med på att få smisk när hon då träffar denna rika man. 

Jag kan ju då komma med fortsättningen dom blir att undrar om hon gått med på dessa saker om han varit mindre rik eller fattig. Alltså, är hon verkligen ug eller ser hon bara att om hon står ut så blir hon omhändertagen och bortskämd på ett sätt som pengar kan ge.... men det är absolut inte kärlek och absolut inte att vara undergiven.

Men till den andra filmen som nu säkert åker lite med i medvinden och intresset för sex, för BDSM. Det är en biografi, om en dominatrix från Frankrike, Ceremoni. Handlar om den nu över 80 åriga Catherine Robb-Grillet. Och jag kommer den här filmen OM den kommer på en biograf nära mig, tänker inte åka iväg långt, så intressant är den inte. Men kommer den upp i närheten så ser jag den gärna, för den kan bli intressant att se, tror jag.

Men som min partner sa när vi pratade om filmerna ikväll, att Ceremoni antaglige inte kommer upp på dom "stora" biograferna utan hamnar på dom små, på vissa orter, som visar den här typen av lite mer udda filmer.

Men kanske den går att om det tag se via nätet istället :)

Idag har jag bakat ananaspaj och gjort en kycklingpaj av resterna av den grillade kycklingen.

Gjorde ananspajen tidigare och den blev populär, så nu blev det en liten "beställning". Och det värmer att min matlagning blir uppskattad. Och denna ananaspaj är god. Eller om man vill ha blåbär eller hallon i, helt underbar, lite varm med vaniljglass.

Och att göra paj på rester man har är det godaste sättet att göra en ny god rätt. Så idag står det kycklingpaj med massor av god fräsch sallad på menyn :)

----------------------------------------------------------------------------------

Recept på ananaspajen

Pajskal:

150 g smör eller margarin
3 dl vetemjöl
1 dl strösocker
1 tsk bakpulver

Fyllning:

1 liten burk ananaskross (140 g avrunnen vikt)
2 dl creme fraiche
½ dl strösocker
2 tsk vaniljsocker

Blanda ingredienserna till pajdegen och tryck ut degen i en pajform med löstagbar botten.

Bred avrunnen ananaskross över. Blanda resten av ingredienserna till fyllningen och fördela över ananasen.

Grädda pajen i nedre delen av ugnen i 200 grader cirka 20 minuter, tills pajen börjar få fin färg.

Servera vaniljglass till.

Men är något som vi alla går igenom flera gånger under livet. Man kommer inte undan hur gärna man än vill så kommer det händelser som ger sorg.

Jag har ingen sorg själv, men däremot har en som står mig nära sorg, pappan dog för lite sen. H*n tror inte att h*n kommer att gå igenom faserna, h*n tror att h*n kommer fixa detta på annat sätt. Jag ser då till en annan vän som miste sin pappa för ca 2 år sedan, h*n gjorde likadant, ville inte känna, det var jobbigt, så h*n stängde av allt som hade med detta att göra. Trodde att det allt var bra.

Vilket det självklart inte alls var, h*n mådde inte bra, var irriterad på nästan inget, ledsen för ännu mindre, tyckte alla var orättvisa i olika situationer, jobbet, vänner, barn osv, Till slut för ca 6 månader sedan så smällde det till och då kom h*n på att allt som kändes eländigt bottnade i att h*n inte tillät sig att sörja sin pappa, inte känna sorgen, jobbiga känslor men så nödvändiga för att kunna gå vidare.

Visst alla är vi olika, alla gör vi på olika sätt, vi kan vara lite olika länge i faserna som hör till sorgen. Stegen finns där, alla går vi igenom dom, olika starkt, olika tid... men man kommer inte undan. Försöker man det så kommer det i fatt en eller så kanske man ska tänka så att första fasen är otroligt lång, man förlänger den genom att inte släppa loss sorgen och ge den en chans att bearbetas.

Första fasen - den som kallas "Förnekande", det är väl just det man gör när man inte tillåter sig att sörja ut ordentligt. För allt är för mycket, för stort - överväldigande.

Ilska - det är en känsla som ofta ger en viss skuldkänsla att känna. För man ska ju inte bli arg. Men det blir man, man blir arg på allt och alla. På saker man inte ens tänker på, på andra, på den som dog, på en själv. Men det är bra med ilska i lagom dos, att få ur sig känslor

Förhandling - den fasen som gör att man försöker hitta orsaker till varför det skedde, vems fel det var, om man gjort si eller så hade det inte skett. Men det är ingens fel, inget man kunde ha gjort i just den stunden.

Depression/sorg - här är det verkligen viktigt att man vågar och kan prata om det man känner. Och att man då också har någon som förstår, kan lyssna, det viktiga här är nog just att bara lyssna, även om något ältas mer än två gånger. Tillåta sig själv prata av sig.

Acceptans - det är då man accepterat att det som skett skett. Man har ändrat lite på sina vanor, sin vardag men livet går vidare. Men minnen, goda fina minnen av personen eller det som varit. 

Så lätt det ser ut när man radar upp punkterna såhär. Men så svårt det är när man sen går igenom dom, hur man också hoppar lite fram och tillbaka mellan faserna. Det är ju inte direkt ett klart hopp från en fas till en annan. Man svajar lite fram och tillbaka.

Jag hoppas verkligen nu att jag kan vara ett bra stöd, en bra lyssnare till min vän när h*n behöver mig på det sättet. Både gällande sorgen i sig, det som skett, men också som något att glömma bort det som skett för en stund, och kunna tänka på något annat, få en lättnad i dom tunga känslorna.

Att h*n verkligen utnyttjar mig på det sättet, som lyssnare och någon att slå bort den tunga känslan med för ett kort tag.

I want you to want me.
I need you to need me.
I'd love you to love me.
I'm beggin' you to beg me.
I want you to want me.
I need you to need me. 
I'd love you to love me.

I'll shine up my old brown shoes.
I'll put on a brand new shirt
I'll get home early from work
If you say that you love me.

Detta med svartsjuka, är det bara en dålig sak? Eller kan det även vara något bra?

Nu pratar jag inte om den här sjukliga kontrollerande svartsjukan. Nej för den är absolut inte bra, den bara förstör, den är något som man måste jobba med själv. Och det kräver massor av jobb. Är man sjukligt svartsjuk ska man hålla sig ifrån förhållande tills man kommit på hur man ska stryra detta och varför man hamnar i den känslan.

Nej det jag tänker på är mera att visa lite sådär lagom lite svartsjuka i vissa situationer. Det ska inte ens vara något som stannar kvar, utan egentligen bara ska komma snabbt och sen försvinna när man kommer på hur onödig den här spontana känslan är.

Jag tror faktiskt att den här lilla svartsjukan kan vara nyttig i ett förhållande. Det är kanske den som gör att man inte tar den andra förgivet. Det är kanske den som gör att man anstränger sig lite för att uppvakta, bekräfta sin partner, göra sin partner medveten om hur mycket man älskar den. Kanske den här lilla snabba känslan kan vara den som gör att man visar att man är rädd att mista sin partner.

Jag sitter och funderar på hur jag själv reagerar på min partners reaktioner. Ja vi har ju ett ganska nytt förhållande och vi håller på att lära känna varandra. 

Han har lite det sättet att han inte bryr sig om något, inte om ex, inte om män jag har kontakt med, inte med nya som tar kontakt. För han anser att det som sker sker, och blir jag eller är jag mer intresserad av någon annan kan han inget göra. 

På sätt och vis håller jag med honom, man kan inte tvinga någon att älska en, kommer någon annan mellan så var det man hade inte så bra som man själv kanske kände att det var.

Men ändå så, jag blir lite ledsen över att han inte på något sätt visar att han bryr sig om mina kontakter. Eller på vilket sätt det är mina kontakter. 

Svårt att förklara, jag vill inte ha en svartsjuk partner, men jag vill heller inte ha en som är nonchalant. Utan en som ialla fall reagerar lite, en som vill få veta. På något sätt så känns det som en bekräftelse att han är rädd att mista mig, att han verkligen bryr sig.

Kanske jag tänker fel, eller så är jag bara otroligt dålig på att förklara hur jag menar....

  

Det här är verkligen orättvist tycker jag. Ja jag är en av dom som tröstäter, ibland blir jag inte medveten om att jag verkligen är nere mentalt eller oroar mig för något förrän jag märker att jag äter mer än jag behöver. Okynnesäter kallar jag det, men det är som sagt ett sätt att för en kort stund må lite bättre, tröstäta.

Så gärna jag hade velat få vara av den andra varianten som inte kan äta, där matlusten tappas när man blir deppig, mår dåligt. Så mycket lättare saker skulle vara.
Delvis så skulle jag inte behöva slåss med vikten, men framför allt så skulle jag slippa alla skuldkänslor som kommer efter att man ätit det där man inte borde ha gjort.