obstinat

Senaste inläggen

Av obstinat - 23 februari 2015 17:41

att träna på.Komma igång, träna lite mer regelbundet på ett sätt som passar mig. Både gällande sättet men också var och när.


Jag har tränat innan, för hälsan, för att gå ner i vikt. Och det hargått bra, fram tills att något ändrar sig i livet. Då är det så lätt att tappa den rutin man haft ett tag. Eller så satsar jag för hårt och då orkar jag inte genomföra det fullt ut. Båda dom här orsakerna har gjort att jag kommit av mig i bra vanor så många gånger i livet att jag känner att den här gången måste jag hitta en bra medelväg, som jag inte kan komma undan bara för att tiderna på dygnet inte stämmer med öppet tider, att jag inte är på samma ort varje dag. Jag måste hitta något bra koncept som passar mig, som inte jag ledsnar på, något jag kan göra oavsett var jag är eller tid på dygnet.


Funderade på att skaffa mig ett årskort på gym igen, har kikat på dom olika gymmen här på orten och kommit fram till vilket som passar mig. Ett jag gått på innan, men deras öppet tider är inte helt kompatibla med mina arbetstider, och då jag är sån som helst går när det är minst antal personer på gymmet så försvinner även vissa dagar när arbetstiderna fungerar med deras öppet tider. Jag vet bara att jag inte kommer gå dit just då...  Så det är att slänga pengarna i sjön att skaffa ett där.

Mina barn tycker jag ska ta ett på gymmet som har öppet 24 h/dygn, men här på orten har inte dom rätt sorts utrustning för vad jag vill använda och jag känner att dit kommer jag ändå inte att gå. Det känns inte helt rätt för mig.


Jag promenerar, men ibland är arbetstiderna sånna att jag inte direkt glatt traskar iväg varker före eller efter arbetspasset. Men promenera är bra, det kommer jag ta upp för det kan jag göra var jag än är. Men vill ha något annat att komplettera med, göra något annat också.


Så jag har fastnat för att träna hemma. Jag ska nu bara hitta rätt i vad jag ska göra, vad jag ska skaffa för att kunna utföra det jag vill. Något att göra hemma, sen något att göra när jag åker bort. Men där tror jag att jag hittat något som passar bra, yoga. Lite mer för att hålla kroppen mjuk och smidig. 


Men jag letar vidare för att hitta det där som jag känner är rätt för mig hemma...

Av obstinat - 20 februari 2015 14:00

Det är senaste inlägget (och även det innan) som Hans Mebius skriver i sin blogg, Manskligt, en blogg om män för män. Inlägget "Vad kvinnor vill ha av män". Jag har nu läst inlägget 3 gånger, på 3 dagar, och är helt mållös. Finns det verkligen män som förstår det där? Finns det män som kan förklara för andra män hur det ÄR?


Som han skriver är det här vinklat skrivet och det är inte enbart män som behöver tänka på hur man ska agera i ett förhållande. Det gäller även kvinnor, Men det verkar som att det enda sättet att verkligen förstå skillnaden på män och kvinnor, för ja det är skillnad, vi reagerar och agerar olika, sen är det även skillnad på individer, men det är att gå för djupt, det räcker gott med att konstatera att män och kvinnor är olika. Att vi aldrig kommer att kunna förstå varandra, varandras behov, varandras sätt om vi inte ser att det är så och försöker förstå varandra. Och kanske det är så att för att man ska förstå måste man överdriva vinklingen åt bara ett håll. Sen vore det underbart att läsa en liknande text om vad män vill ha av kvinnor. 


Läs den här bloggen, rekommendera den vidare till dina vänner, både män och kvinnor. Den är läsvärd, den är så mitt i prick. 


Jag tror också att man som kvinna kan lära sig lite genom att läsa, kanske man kan få hjälpen att förstå vad man själv vill försöka säga, man får ord på en känsla man försökt förklara med inte kunnat. För det kan vara svårt, det kan bli fel och missförstånd uppstår som förvärrar något som kunde lösas så lätt - att vi förstår varandras olikheter och behov, att vi accepterar den här underbara olikheten som är mellan oss kvinnor och männen.


  

Av obstinat - 20 februari 2015 09:48

Mest kända kanske är Kleopatra och Nefertite, det är nog namn som alla känner igen oavsett om man är intresserad av Egyptens historia eller inte. Men det finns många flera kvinnor som var viktiga under deras historia. Även som gudar var det kvinnliga som var kraftfulla med stor makt och det fanns minst 15 kvinnliga starka faraoner.


Hetepheres
Cheops moder, hennes grav hittades 1925. Hon var hans viktigaste kvinna, och behandlades därefter om man ser till hennes grav. Den äldsta bevarade graven som hittats, den är 1300 år äldre än Tutankhamons. I graven hittades många vackra silverarmband, måttanpassade för henne.


 


Hatshepsut
Byggmästare och en krigade kvinna. Hon blev farao för att hennes make, kungen dog och deras son var för ung för att styra landet så hon fick styra i hans ställe, tills hon själv blev vald till farao. Hon var en stark kvinna som visste hur hon skulle visa sig som farao, med skägg, precis som alla faraoner skulle ha, hennes var falskt, men det såg ju inte gudarna.
Hon lede sina trupper till seger i krig och bevara landet rikt via handelsvägar med närliggande länder.


Hon smörjde in sin hud med olja med doften myrra , så det är verkligen inte bara idag som ”kändisar” har sin helt egna doft. Hon ville ”skimrande som stjärnorna inför hela landet”


 



Nefretere
Gifte sig som ung med en prins som blev en av landets ”kändaste” faraoner, Ramses II. Hon avbildades tillsammans med sin man där han var enormt stor och hon fanns vid hans fötter, men bara stor nog att räcka till hans knän. Hennes tempel, där man kan ana att hon var den ultimata ”trofé frun”. Dom gifte sig innan han intog tronen så man tror att han verkligen älskade henne otroligt mycket, hon var en viktig person för honom. 


Hennes grav är 520 kvm stor, med helt underbara målningar. Hennes namn, den vackraste av … Hon var dock inte bara vacker utan även en lärd, klok kvinna. Hon kunde skriva och brevväxlade med andra kungligheter utanför landet, hon var en diplomat.

Hon hade också inte bara guldsmycken, guld var vanligt och det hade alla faraoner. Men hon hade även silversmycken, vilket då var mer värdefullt då det inte fanns silver i landet.



 


Arsinoe
Hon lyckades väva samman egytisk och grekiskt stil. Hon sändes som ung till Grekland för att giftas bort kungligt. Det blev katastrof och hon flydde hem igen. Övertalade sin bror som var farao att gifta sig med henne. Och genom sina kontakter utanför landet förde hon stor rikedomar till landet. Handeln frodades och Egypten blev ett mycket rikt land. 


 



Jag kommer aldrig ledsna på detta lands historia *ler*

Av obstinat - 20 februari 2015 08:47

Egyptens historia är otroligt intressant. Både det här att den som styrde landet, var Farao inte alls bara var män, även kvinnor kunde få den positionen. Men framför allt är jag fascinerad av deras teknik att tillverka/bygga saker.


Ta bara pyramiderna, tänk att man än idag inte vet exakt hur dom gjort. Det är otroligt att stå där vid en pyramid, vid botten och bara se hur stora varje enskild sten är i verkligheten. Men det finns så många andra saker som man inte direkt tänker på som är minst lika intressant. Vissa saker vet man inte alls hur dom gjorde, och det är även idag med den fina teknik som finns otroligt svårt att få det så fint som det var då.


Det är bland annat vaser, i sten, smala halsar/hål, sen stora runda former. Och stenen är lika tjock på varje ställe. Hur dom lyckades få håligheten i vasen under halsen, ja det kan man undra. Eller det här med så fina vinklar och stenen är så len så len (när jag ser det vill jag bara låta fingertoppar och handflatan glida över ytan, känna…)


Sen ser jag på ett program där några försöker bygga en vagn som man ser på bilder. Stridsvagn, dom tror att uppfinningen av vagnen som dras av 2 hästar gjorde att Egypten var en segrande nation i krig. Dom väljer ut hästar och bygger vagnen utifrån bilderna.
Vagnen görs helt i trä och jag sitter och tittar på hur man idag gör för att böja träet så att det blir som en S-formad stång som passar mellan två hästar att dra. Då när jag ser hur dom gör idag, så undrar jag verkligen hur gjorde dom då? Hur lång tid tog det på den tiden att göra det momentet?


Ja det är verkligen en fascinerande historia även om man inte bara ser pyramider, gravplatser, mumier. Men oavsett vad man tittar på så är frågan ur gjorde dom, hur lång tid tog det att göra dessa saker på ett så fint sätt?


 

Av obstinat - 18 februari 2015 12:45

Rädslan av att bli bortvald uttryckte sig förr med att jag aldrig sa ifrån aldrig krävde något....

trodde att nu när jag lärt mig att säga ifrån säga hur jag mår vad jag behöver så var det = att rädslan var borta

men kommit på att så är inte alls fallet... rädslan finns kvar - lika stark om inte starkare.


Förr var jag så otroligt rädd för att säga nej, stopp, ställa krav, tala om vad jag ville osv. Jag var livrädd för konflikter. Och om jag sa nej eller ställde ett krav/talade om vad jag ville, så blev det ofta en konflikt. Eller jag såg det som konflikter, stora saker man skulle undvika. För annars blev man bortvald. 


Jag har fått erfarenheter av att detta är rätt, det är så det är, agerar jag så, så blir jag bortvald. Jag duger inte om jag inte bara är till lags. Så jag sa aldrig nej, jag sa aldrig stopp, eller ställde krav, talade om vad jag ville. Jag gav med mig i allt i stort sett. Ialla fall i allt som var viktigt, i allt där jag haft en annan åsikt eller vilja. 


Det här har varit något jag efteråt sett skett i både relationer med män, men också vänner. Det finns mönster som jag nu efteråt ser. Jag ser också min egen medverkan till att jag som jag sett det blivit bort vald. Många gånger beror det ju också på att när det hamnat i en konflikt har jag trott att då duger inte jag, så jag har själv backat undan. Det har inte funnits chanser att reda ut, eller visa att konflikten var i en sak, det hade inget med mig som person att göra. Att jag dög ändå, trots att man haft olika viljor och åsikter. 


Sen har jag jobbat med mig själv, att jag har lätt att ta på mig skulden, tror att jag måste vara till lags för att duga osv. Och jag har lärt mig att säga stopp, stå för mina värderingar och se att dom är ju rätt för mig, säga nej det där fungerar inte, så här vill jag ha det osv. Jag står upp för mig och ser att jag kan båda vara omtyckt, älskad, vara viktig som person för någon ÄVEN om jag inte alls hela tiden försöker göra "rätt". Jag får vara jag, jag får ha fel, jag får bli arg, jag får visa att jag blir besviken, jag får ha krav. Jag är inte mindre värd, jag blir inte lämnad. 


Så jag trodde i min enfald att det räckte med att lära mig att så är det, lära mig att säga vad jag vill, ställa krav osv. Det måste väl räcka? Att man lär sig dom sakerna? Men har nu fått omvärdera, det är inte så lätt, det räcker inte med att bara lära in ett nytt sätt att tänka och agera. Det måste "övas" in genom att göra det också, att märka att det stämmer, att känna sig trygg i det nya sättet att tänka och agera.


OCH är inte lika lätt. Jag tänker "rätt", att jag är värd massor, att jag får säga stopp, jag får berätta vad jag känner är rätt eller fel, berätta hur jag reagerar känslomässigt. Jag är inte lika rädd för konflikter, jag märker att jag kan ta dom, på ett lugnt sakligt sätt. En konflikt är ju egentligen bara en situation där man har lite olika åsikter, eller kanske att man egentligen bara missförstått, det finns oro som gör att man reagerar med rädsla eller kanske även ilska. Men det är saker som inte säger att man tycker mindre om varandra, det är saker som går att lösa. Kan vara så att man till och med kommer närmare varandra när man löst konflikten.


MEN även om jag nu säger ifrån, ser att jag duger, att jag helt enkelt "gör rätt" inte backar och försöker vara till lags, göra rätt för att duga. Så under allt finns ändå en otroligt stark rädsla att jag ändå gör fel, att jag ändå inte duger. Det är väl så att jag måste få uppleva att det blir rätt resultat av mitt "nya" beteende. Att jag märker att jag kan reagera, agera utan att bli bortvald, att jag blir sedd, bekräftad och erkänd som person, eller kanske jag ska säga mer som partner. För det är just där det hela ligger just nu.


Det var en ganska så jobbig upptäckt för mig här sista veckan att märka att den där rädslan fanns kvar i botten. Och att jag istället för att agera som tidigare, backa, vara till lags, utan jag nu då ska säga vad jag känner, hur jag upplever osv... hamnar i en ketchupeffekt där jag tar i för att göra så, och det kan blir lite för mycket åt det hållet istället, jag döljer samma rädsla med ett annat sätt bara. 


Men ändå bra att få göra den upptäckten, för det är först när man vet vad man ska jobba med som man kan arbeta med sig själv för att utvecklas och komma förbi sånna här känslofällor och agerandefällor. För oavsett vad det än gäller så är det när man fastnar i dom fällorna som man oftast förstör för sig själv. Man agerar så "dumt" och man märker inte själv vad man gör, förrän det är för sent. 


Så nu vet jag då vad jag har att först sätta ord på, kunna förklara för den som berörs på ett bra sätt, så att han förstår. Allt är ju så mycket lättare även i det svåra om man vet anledningar, vet orsaker, man kan då hjälpa varandra på olika sätt. 


Sen om jag kommer att komma över detta vet jag inte, men jag hoppas och jag kommer att jobba för det. Kommer aldrig bli lugn trygg i något förhållande innan jag får ordning på mina egna reaktioner och hantera mina känslor. Killen kan vara hur bra och perekt som helst, jag kommer ändå köra fast i olika situationer och kanske förstöra om jag inte själv förstår vad jag gör, varför och vad jag ska göra åt det. Behöver inte vara så mycket ibland, kanske bara att man som jag nu, kommit till insikt i varför vissa starka känslor kommer fram när man tror att man kommit över något, ändrat på något. 


För så mycket har jag lärt mig, att även om man kan hamna i situationer där det är någon annan som triggar igång något, någon som gör något som sårar, så är det ändå i slutändan bara jag själv som kan hantera mina egna känslor och tankar och reaktioner i det som sker. Bara jag som kan avgöra om jag ska fastna i det negativa eller hur jag ska arbeta vidare...

Och jag har sen länge valt att se min egen iblandning för att kunna bli lycklig, harmonisk och glad, att se vad jag själv behöver arbeta med. Och när jag ska göra olika val och varför.

Att det finns saker man kan behöva ändra på - sig själv ibland, sätt att tänka eller vilka människor man väljer att ha i sitt liv. För man duger, man kan få göra fel, man är älskad ändå. För rätt sorts människor för mig. Alla är vi olika men inget är fel.




 



Av obstinat - 14 februari 2015 10:15

 

Krama om

mig varmt.

Håll fast mig 

med din styrka.

Smek mig sakta

ömsint och krävande.

Ta mig med passion,

lust och kärlek.

Låt mig njuta, 

känna hetta, gråta.

Låt mig få krypa

in i din famn.

Smek mig ömt

över hela min kropp.

Pussa på min panna

låt mig somna i din famn.

Det är bara vi

vi tillsammans i det vi upplever.

Jag är helt och hållet din

du är helt och hållet min.

 

 

 

 

 




Av obstinat - 14 februari 2015 06:17

Jag börjar med hur vi började att fira den 14 feb här i Sverige. Här har dagen egentigen ingen som helst direkt anknytning till något bakåt i tiden det är rant och skärt enbart hit taget som ett sätt att tjäna pengar. Det var 1956 som varuhuset NK (Nordiska Kompaniet) som startade upp det här att fira, dom hade själva tagit det från USA.


Det började inte så bra, men dom fortsatte och på 60-talet började firandet sprida sig, men det var faktiskt först på 90-talet som det fick ordentligt fart. Det var först då vi svenskar verkligen började fira dagen.


 




Firandet i historien, från 1400-talet till 1900-talet Firandet av Alla hjärtans dag, eller Valentindagen, började i England och i norra Frankrike. Den tidigaste kända omnämnandet av Valentindagen är från år 1370. Om en person valde någon som sin ”Valentin” under 1400-talet innebar det att personerna förlovade sig.


Valentinfirandet motarbetades av puritaner ända fram till mitten av 1600-talet. Först under 1700-talet blev Valentinfirandet mer rumsrent och firat. Vanligast var att mannen uppvaktade sin kvinna med dyrbara presenter. '


Under 1800-talet sjönk intresset för dyrbara presenter och istället började man skicka välskrivna och konstnärligt utsmyckade brev och kort till varandra.


Rapporter från 1800-talets brevbärare vittnar om interna klagomål – brevbärarna hann helt enkelt inte med att bära ut alla kort som skulle skickas. Ett annat problem var att korten var så kreativt utformade att de var svåra att transportera.


Valentius – en halshuggen präst Det finns många teorier om hur Alla hjärtans dag uppstod. Enligt sägnen fanns det en modig präst vid namn Valentius i Rom år 269 e.kr Valentius vigde förälskade par i hemlighet eftersom kejsare Claudius II hade förbjudit alla giftermål mellan unga människor.


Valentius upptäcktes så småningom och kastades i fängelse, där han senare avrättades genom halshuggning. Men innan Valentius dog hann han skriva kärleksbrev till fångvaktarens dotter, som han blivit djupt förälskad i. Han lämnade även följande uppmaning till alla ungdomar han vigt samman i äktenskap: ”Ni ska inte sörja mig, utan gläds att ni är man och hustru. Ty kärleken är en dyrbar skatt, ja dyrbarare än livet”.



 




Fertilitetsteorin En annan teori är att Valentindagen bygger på en hednisk fertilitetsceremoni från Rom vid namn Lubercalia. Ceremonin genomfördes i mitten av februari. Ogifta ungdomar parades då ihop genom att de skrev sina namn på lappar och la i en urna. Den person vars namn stod på lappen, som var och en plockade upp, skulle man sedan vara tillsammans med eller uppvakta under resten av året.


Bird´s wedding En helt annan teori kommer från medeltidens Storbritannien. Där var folktron att fåglarna parade sig just den 14 februari, ”Bird’s Wedding”, som dagen också kallas. Engelsmännen hävdar att Valentindagen är en kombination av folktron om fåglarnas parning och sedvänjan att utse sin Valentin den 14 februari.



 


Av obstinat - 14 februari 2015 05:45

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.


 

 

 

 

Kärleksvisan, sjungen av Sarah Dawn Finer, en underbar visa, texten säger så mycket.

Skapa flashcards