En positiv attityd gör inte att allt kommer att gå bra för dig,

men den gör att du kan göra allting bättre än med en negativ attityd.

Låt dig aldrig besegras

av någon annans

åsikt om dig

jag är ledsen och besviken och visar det, effekten blir att jag istället för att bli lite tröstad, bekräftad att han förstår, blir han arg???

Då faller jag tillbaka i gamla mönster och tar på mig all skuld, det är jag som gör fel, det är jag som inte ska reagera. Jag ska bara anpassa mig snällt - inte vara jobbig, bara le och ta allt som sker runt mig. Vad jag vill, vad jag mår bra av, att jag blir ledsen, det är oviktigt. Jag känner det som om det är så otroligt oviktigt. 

Vi har ett rent helvete att få ihop schemana så att vi kan träffas. Och för mig räcker inte en gång någon dag i månaden, DET är inte att ha ett förhållande.

Att det är lov för barnen förstår jag att han sätter först, men att han bokar upp alla lovdagar ifall att, sen kommer ändå inte barnen tillbringa alla hos honom utan även åka hem. Så i min värld kan han då säga att första eller sista helgen på lovet är han upptagen, han visar att han priorterar in mig i lediga dagar. Men inte då, nej han är där och låter "ex" och barnen styra vilka dagar, och det finns inga som helst planer för vilka dagar. 

Sen har han fixat så att han inte heller är hemma vissa veckor han jobbar utan åker iväg, och vore det hans jobb så en sak, men det är hans egna val. Och utan att titta på när lovveckor ligger. Så nu framåt ligger lovveckor och hans "arbeta borta" veckor intill varandra = mer än 14 dagar mellan våra träffar.

Det är bara jag som prioriterar om, jag som väljer bort arbetsdagar för att kunna träffa honom. Jag har inga problem med det, OM jag känner att det gör lite från andra hållet också för att vi ska kunna träffas.

När det då kommer "men jag kan komma ner kan vi ta en fika" En fika? på en timme eller två, när man har ett förhållande? HALLÅ!!! 

Jag försöker stå på mig, med mina känslor och mina behov. Och förstå, försöka hitta lösningar. Men så blir han arg, sur irriterad och när den tonen kommer, jag viker mig ganska direkt. Kommer på mig själv, försöker stå på mig, me just i den sinnestämningen så blir det ännu mer fel, för jag tar i så mycket för att ens klara av att stå på mig, inte vika. 

Jag hamnar i samma känslomässiga tillstånd som när jag var gift, och han styrde mig mentalt, som terapeuten fick mig till sist att se, inse, förstå, för jag förnekade länge, inte jag, jag skulle aldrig hamna i det... I att vara misshandlad. För mig var det här med misshandlad att bli slagen, skadad, ha ont fysiskt. Det syns, det ser alla, det är hemskt. Men jag såg inte att man kan också vara psykiskt misshandlad. När man till slut inte kan tänka klart, när man precis som fysisk misshandel gör allt för att det inte ska ske, att det inte ska "göra ont".

Ibland så känner jag bara för att rymma ifrån det här nya, gå tillbaka till att vara singel, som jag varit i över 10 år. Det är tryggt det är säkert, det är tomt och ensamt vissa stunder, men enklare, det gör inte ont. 

Men så känner jag att det kan gå, vi tar oss igenom saker och löser saker som oftast. MEN det är bara en sak, som jag är så sjukt less på, det här att det alltid är jag som ska påbörja att lösa saker, jag som ska hitta vägar. 

Ja jag vet att när jag blir ledsen för att det går för lång tid mellan att vi kan träffas så blir jag extra obsinat, och jag säger saker jag både menar och inte menar, som att då skiter jag helt i att be om ledig dom få dagar vi kan träffas. Vi kan lika bra skita i det helt.

Och ja jag menar det på ett sätt, för att jag känner att jag bara vill rymma. Å andra sidan är det också en form av rop på "bekräfta mig, älska mig, se mig, gör något så jag känner att jag betyder något..." och då behöver jag få höra att jag är älskad, inte att någon blir arg på mig, då blir jag bara mer obstinat. Blir mer i behov av att bekräftas.

En väldigt viktig fråga för mig just nu är att få veta varför han blir arg.

Är det för att han blir irriterad på mig, att jag blir jobbig, att jag ska vara tacksam för dom dagar vi får och inte gnälla.

eller

Är det så att han får lite skuldkänslor, att han känner att han måste tänka lite innan, att han inte gjort det, och att det är han som är orsaken till att jag blir ledsen. Så egentligen blir han irriterad och arg på sig själv, men det går ut över mig.

Inget är bra, det vet jag, men samtidigt så är det stor skillnad på varianterna. Det ena är egentligen bara "avsluta" det andra är något man ialla fall kan försöka jobba på.... kanske?

Jag har läst om denna metod till och från under ett bra tag. Nej det här kommer inte bli ett inlägg om hur bra den metoden är, med bilder på hur fantastiskt mitt hår blivit efter någon enstaka vecka med metoden. Sen att det inte finns en chans att någons hår kan växa 3-4 dm på någon vecka inte bara på längden utan också i tjocklek, från att ha varit tunt och slitet till tjockt och välmående, Bara för att jag använt enbart balsam. Sånt tror jag inte på.

Jag kommer heller inte förkasta metoden, säga att den inte alls fungerar, för det kan jag inte, har inte provat den.

Det jag däremot tar upp är mina egna tankar om metoden. Det är att smuts är smuts, fett är fett, oavsett vad det sitter. Och min tanke är att om man inte vill använda schampo för att det innehåller medel som är "starkt" och skadligt för håret, så är min fråga, VAD innehåller egentligen balsamet då? Något finns ju även i det för att det ska fungera att lösa upp smuts och fett. 

Tänker inte heller gå in på vad man kan läsa om varför det fungerar, som att fettet i balsamet löser upp fettet i håret...

I mina tankar finns då bara att det finns saker även i balsamet som man inte vill ha i sitt hår, om man inte kan använda schampo på grund av den anledningen. 

Så å ena sidan tänker jag lite som att jag inte vill använda sorterna balsam som dom som förespråkar metoden säger är bra som "första" balsam. Ä andra sidan så tänker jag att jag kanske skulle ta och prova metoden för att själv göra före och efter bilder, samt min egen utvärdering av att bara använda balsam.

Får jag lite tråkigt kanske jag gör så, i vetenskapligt syfte *ler*

Att ta emot kvitto är viktigare än man tror, eller ialla fall se till att den man handlar av drar ut ett, att den vill ge mig kvittot. Sen om jag slänger det direkt kvittar.

För att be om kvitto, se till att bara handla där man får kvitto, det främjar schysst konkurrens. 

Nu är jag så dålig på det här med att infoga saker, har lyckats med bilder, filmsnutten får jag dock inte till. Men ni kan klicka på länken, scrolla lite så finns den där. Och samtidigt få lite mer information om varför det är bra och viktigt med kvitto. :)

http://www.skatteverket.se/privat/skatter/arbeteinkomst/kvitto.4.70ac421612e2a997f85800018280.html

Jag har lika roligt varje gånge jag öppnat dessa kakor. Dom är totalt oätliga, men texterna uppmuntrande. 

Egentligen så är jag nog mest av allt intresserad av hur många kakor det tar innan jag får en text jag redan fått.

Idag åt jag och en vän lunch och jag fick texten "Du är precis lika bra som du tror", den här texten kan faktiskt inte enbart positiv. För tänk om man inte tycker att man är så bra?

Så den här frågan har farit runt som ett osaligt spöka i mitt huvud sista månaderna. 

Vad är det att älska någon för mig. Hur ska jag förklara den känslan. 

Jag tänker nu inte på att älska sina barn, föräldrar, vänner osv utan just det här att älska en partner, en person med passion, med djupa känslor.

Men hur förklarar man vad den känslan är för en själv? Hur man känner.

Speciellt för en person som säger sig att aldrig ha älskat, varit i förhållanden, förlovad, gift, har barn. Men säger sig att aldrig ha älskat? Visst älska sina barn, ja men inte partner.

Utan säger sig "tycka mycket om" ord som för mig blir så fel då tycka om är något väldigt "tamt" även om det är mycket, mot att älska.

Men sen tänker jag, varför vill jag förklara vad det är att känna att man älskar någon? För att jag hoppas han ska finna ut att han älskar mig? Men så är det ju inte eller hur? Man vet om man älskar, man vet när man älskar någon, även om man inte kan sätta orden på känslan. Man bara vet.

Eller så kanske det är så att jag behöver få förklara hur jag känner, få honom att förstå vad jag känner. Och enbart gör min egen skull få berätta så att han förstår vad jag menar med att jag älskar honom.

Och sen är den en fråga till, klarar jag av att inte vara älskad? Att vara den enda som älskar.

Jag tror det just nu, tror att det kan fungera, att det kanske räcker med att vara mycket omtyckt... men frågan är räcker det i långa loppet.

Det är många saker som faller in under det här att älska som inte i min värld blir samma om man bara tycker om. Det är att planera saker framåt, prioritera om för att kunna träffas, att ge saker göra den andra glad - spontant, att öppna sig och dela med sig av sig själv på djupet. När jag då känner att jag gör mer av dom sakerna, han inget om han inte blir påmind, då kommer tanken, jag är ju bara "omtyckt" inte älskad. 

Räcker det???

Passande ord för vad jag känner, men också vad jag vill få min partner att känna....

Ja jag har länge tänkt att det skulle vara skoj att gå på teater, konserter, museum osv. Men det blir aldrig av för oftast är det inte så skoj i slutändan att gå själv. Även om man från start tänker att det är väl inget, det är väl det här att uppleva som är det viktiga och jag behöver inget sällskap, jag klarar mig själv Ändå så är det sen just där det faller, men går inte iväg själv. Varför har jag inget bra svar på egentligen, men så blir det oftast ialla fall.

Men nu tänkte jag faktiskt ta mig i kragen och verkligen göra något åt saken, börja kika vad som finns som jag verkligen vill se och sen åka iväg, köpa biljett direkt, då är det svårare att inte gå. Sen kanske jag också kan ”lura” med mig någon *Ler*

Men ska helt klart försöka bättra mig den här våren och komma iväg lite mer på saker som jag uppskattar.