jag är ledsen och besviken och visar det, effekten blir att jag istället för att bli lite tröstad, bekräftad att han förstår, blir han arg???

Då faller jag tillbaka i gamla mönster och tar på mig all skuld, det är jag som gör fel, det är jag som inte ska reagera. Jag ska bara anpassa mig snällt - inte vara jobbig, bara le och ta allt som sker runt mig. Vad jag vill, vad jag mår bra av, att jag blir ledsen, det är oviktigt. Jag känner det som om det är så otroligt oviktigt. 

Vi har ett rent helvete att få ihop schemana så att vi kan träffas. Och för mig räcker inte en gång någon dag i månaden, DET är inte att ha ett förhållande.

Att det är lov för barnen förstår jag att han sätter först, men att han bokar upp alla lovdagar ifall att, sen kommer ändå inte barnen tillbringa alla hos honom utan även åka hem. Så i min värld kan han då säga att första eller sista helgen på lovet är han upptagen, han visar att han priorterar in mig i lediga dagar. Men inte då, nej han är där och låter "ex" och barnen styra vilka dagar, och det finns inga som helst planer för vilka dagar. 

Sen har han fixat så att han inte heller är hemma vissa veckor han jobbar utan åker iväg, och vore det hans jobb så en sak, men det är hans egna val. Och utan att titta på när lovveckor ligger. Så nu framåt ligger lovveckor och hans "arbeta borta" veckor intill varandra = mer än 14 dagar mellan våra träffar.

Det är bara jag som prioriterar om, jag som väljer bort arbetsdagar för att kunna träffa honom. Jag har inga problem med det, OM jag känner att det gör lite från andra hållet också för att vi ska kunna träffas.

När det då kommer "men jag kan komma ner kan vi ta en fika" En fika? på en timme eller två, när man har ett förhållande? HALLÅ!!! 

Jag försöker stå på mig, med mina känslor och mina behov. Och förstå, försöka hitta lösningar. Men så blir han arg, sur irriterad och när den tonen kommer, jag viker mig ganska direkt. Kommer på mig själv, försöker stå på mig, me just i den sinnestämningen så blir det ännu mer fel, för jag tar i så mycket för att ens klara av att stå på mig, inte vika. 

Jag hamnar i samma känslomässiga tillstånd som när jag var gift, och han styrde mig mentalt, som terapeuten fick mig till sist att se, inse, förstå, för jag förnekade länge, inte jag, jag skulle aldrig hamna i det... I att vara misshandlad. För mig var det här med misshandlad att bli slagen, skadad, ha ont fysiskt. Det syns, det ser alla, det är hemskt. Men jag såg inte att man kan också vara psykiskt misshandlad. När man till slut inte kan tänka klart, när man precis som fysisk misshandel gör allt för att det inte ska ske, att det inte ska "göra ont".

Ibland så känner jag bara för att rymma ifrån det här nya, gå tillbaka till att vara singel, som jag varit i över 10 år. Det är tryggt det är säkert, det är tomt och ensamt vissa stunder, men enklare, det gör inte ont. 

Men så känner jag att det kan gå, vi tar oss igenom saker och löser saker som oftast. MEN det är bara en sak, som jag är så sjukt less på, det här att det alltid är jag som ska påbörja att lösa saker, jag som ska hitta vägar. 

Ja jag vet att när jag blir ledsen för att det går för lång tid mellan att vi kan träffas så blir jag extra obsinat, och jag säger saker jag både menar och inte menar, som att då skiter jag helt i att be om ledig dom få dagar vi kan träffas. Vi kan lika bra skita i det helt.

Och ja jag menar det på ett sätt, för att jag känner att jag bara vill rymma. Å andra sidan är det också en form av rop på "bekräfta mig, älska mig, se mig, gör något så jag känner att jag betyder något..." och då behöver jag få höra att jag är älskad, inte att någon blir arg på mig, då blir jag bara mer obstinat. Blir mer i behov av att bekräftas.

En väldigt viktig fråga för mig just nu är att få veta varför han blir arg.

Är det för att han blir irriterad på mig, att jag blir jobbig, att jag ska vara tacksam för dom dagar vi får och inte gnälla.

eller

Är det så att han får lite skuldkänslor, att han känner att han måste tänka lite innan, att han inte gjort det, och att det är han som är orsaken till att jag blir ledsen. Så egentligen blir han irriterad och arg på sig själv, men det går ut över mig.

Inget är bra, det vet jag, men samtidigt så är det stor skillnad på varianterna. Det ena är egentligen bara "avsluta" det andra är något man ialla fall kan försöka jobba på.... kanske?