Efter tankarna på det här om att kärleken är evig, att den aldrig dör. Och samtal med min "pojkvän" om det här med att älska, kärleken. Så kommer frågan om vad är egentligen kärlek, vad är det för känsla man har när man älskar?

Så nu vet jag att jag kommer fundera på det, söka lite "fakta" text om det för att se vad jag kan få fram och sammanfatta det hela med, hur man förklarar vad det är att älska. Eller ialla fall försöka få till en liten förstålig förklaring.

Till saken hör att jag faktiskt länge funderat på den biten, då en jag känner säger att h*n inte älskar, att det har personen bara gjort en gång i sitt liv. Den känslan som fanns då har h*n aldrig känt efter det. 

Personen är halvvägs till 100 år, är gift, har barn, har före äktenskapet haft flera längre förhållanden, förlovad osv. Men säger sig aldrig ha älskat. För personen var det att älska det som kändes när h*n var 15 - 18 år och hade känslor för någon speciell, dom var aldrig tillsammans. Personen fanns bara i gruppen av ungdomar som umgicks. Och lockade fram en pirrande känsla. Den känslan har h*n sen aldrig känt och tänker då att det var då h*n älskade, var kär, och det har h*n inte gjort sen dess. 

Jag tycker själv att det känns kallt, tråkigt, och lite sorgligt. Att inte säga att man älskar, att det var mer än halva ens liv sen man älskade. Att man inte vet vad det är att älska, vilken känsla det ger inombords. Att inte veta, inte känna igen känslan. Frågan är, är det bara för att h*n inte träffat rätt personer som verkligen gett den här lilla extra känslan som är mer än "gilla/tycka om" det som är att älska. Och varför det blivit så, varför h*n nöjt sig med det.

Själv ser jag det som skedde då som tonåring, den känslan som var, pirret, lite osäkerhet om man ska synas för personen, att vara nöjd med ett "hej". Det där är mera att vara förälskad, tonårsförälskad. Fast visst förälskad ger det där pirret och lite osäkerhet och äventyrskänsla av att lära känna en ny, duger man, duger den, i alla åldrar. Men som tonåring kan det vara en ny känsla och därför kan den kännas lite mer, eller kommas ihåg på ett annat sätt. Första gången för allt är ju ofta det som minns.

Så hur svarar jag på personens fråga, vad är kärlek, hur känns det att vara kär och inte "bara" tycka om mycket? Det är mina funderingar som upptar mina tankar just nu.