Dom flesta vill träffa någon, att höra samman med någon, ha någon som finns där, lyssnar, stöttar, tröstar.

Alla vill känna kärlek, betyda något för någon.

Jag trodde att kärleken var lätt, att bara man älskade varandra så flöt allt på. Men fick lära mig att så var det inte. Eller så var det mer att kärleken dog. Det är väl ganska vanligt? Att man växer ifrån varandra, att man vill olika saker ii livet. Av vilken anledningen än är, så försvinner kärleken som finns mellan ett par som älskar varandra med passion. 

Eller är det inte så? Dör aldrig kärleken?

Läste en text som handlade just om detta, att kärleken aldrig dör, den finns alltid där. Kärleken är evig. Så dör den, det man känt för någon, så är det inte kärlek, det är något annat.

Hmmmm jag vet inte om jag helt håller med, eller mer att det kanske beror på hur man tänker på det här med kärlek, vad som är att älska.

Och visst kan jag hålla med om det som står i texten att kärleken är evig, kärleken, den varma sköna känslan finns alltid där, inom oss. Däremot kan föremålen för vår kärlek växla. Men kärleken i sig finns alltid kvar. 

Men samtidigt om man tänker så känns det så kallt, då är det ju inget vi känner för en viss person, då är det enbart vi själva som väljer vem vi ska lägga den känslan på. Att kärleken inte är något som känns mellan två personer utan det är en egen inre känsla som man själv sen projekterar på någon annan. 

Tänk om det faktiskt är så? Att det är vi själva som bestämmer vem vi vill älska, att det inte är något annat än vårat egna val. Jag har faktiskt hört detta på en talkshow för evigheter sen. Det var ett program om tjejer som letade en partner men aldrig hittade någon. Dom träffade killar på olika sätt, blinddates, kontaktsidor på nätet, privata fester, vänners vänner osv... Men efter någon träff så hittades det alltid något fel, det klickade inte. En psykolog var med i programmet och menade på att det var inte fel på männen dom träffade, det var bara så att dom själva på något sätt bestämt sig för att ingen dör. Dom stängde av alla känslor direkt, dom tillät sig inte att "känna". Varför, ja antagligen av olika former av rädsla. 

Det här kan jag köpa, att man kan stänga av, att man kan vara mer eller mindre öppen för att hitta någon man startar ett förhållande med, någon man älskar. Men jag tror också att det måste finnas lite mer, att det inte bara är att man själv bestämt sig och är öppen.

Jag tror att det krävs en del andra saker som ska finnas där, för att det ska klicka och därmed öppnar man upp sig för att börja känna känslor som utvecklas till kärlek. 

Vad är det för saker då, ja det är personlighet, värderingar, mål i livet, humor. Finns det viktiga gemensamma nämnare så finns det chansen att det kan klicka. 

Men visst kan det klicka först, det finns en stor attraktion, sen när tiden går så märker man att det finns flera punkter där man skiljer sig åt än som är gemensamma, dom man ska bygga vidare på, det som gör att ett förhållande håller i vått och torrt. Likväl som man kan träffa någon som man visst tycker är en trevlig person men det klickar inte, kanske just för att man inte just då är öppen för att det ska klicka. Men när man lär känna personen mer, tiden går och man känner att en attraktion börjar växa fram och ökar i takt med att man märker att man har mer och mer gemensamma punkter. Det är då även kärleken växer fram mer och mer mellan två personer.

Kanske det helt enkelt är så att det finns många olika varianter av kärlek, att älska. Att man helt enkelt pratar om lite olika varianter. För kan man älska sina föräldrar, sina barn, sin partner, för vänner, saker att göra... men det är ju absolut inte alls samma känsla även om det är en stark känsla och man säger att man älskar. 

Men kärleken man känner för sina barn är ju inte ens i närheten av vad man känner för sin partner. 

Kanske det inte är kärleken i sig som är evig, utan förmågan att känna kärlek som är evig. Att även om man slutar älska någon, så försvinner ju inte förmågan att älska, man kommer ju hitta någon ny att älska. Men samtidigt så är ju ingen kärlek lika någon annan, man älskar på olika sätt. 

Så jag tror att jag väljer att tolka det här med att kärleken är evig med att det är förmågan att älska som ligger inom varje människa och att det är den förmågan som är evig. Inte kärleken i sig, för den är olika för varje olika kärlek man känner.

Sir David Attenborough, denna otroliga naturfilmare, har nu avslöjat vilket som är hans favorit djur. Pantersnigeln.

Deras parning var tydligen så otroligt sensuell. 

Måste helt klart leta upp en liten film om detta lilla djurs parning, som är hans favoritdjur. Måste ju se med egna ögon om det är så sensuellt. 

Inte för att jag gillar denna typ av djur, men nog måste jag säga att den var otroligt vacker i sin färg och mönster.