Distansförhållande, något jag en gång i tiden aldrig trodde att jag skulle ha, jag trodde ju inte ens att jag skulle ha något nytt förhållande alls. Tiden har gått, träffat flera, provat förhållande 3 gånger under 11 år. En gång glömde han jag träffade att tala om att han var gift, en gång var det mest för att mina vänner tyckte att jag måste prova, man måsta ha ett förhållande för att bli lycklig (???) så där valde jag nog en som jag visste att det skulle vara över på kort tid och jag kunde då säga ”jag har provat det fungerade inte” tog 3 hela veckor! Sen blev jag riktigt kär, vilken man, allt stämde, allt kändes så bra, men det tyckte inte han, då… har fått andra indikationer efter det, vilket har varit omskakande (kanske blir ett eget inlägg).
Och visst har jag träffat män som gärna velat lära känna mig mer, men jag har alltid direkt satt stopp och backat undan så fort jag känner att det fanns intresse för mer än bara fika som vän.

Nu har ja då träffat en man, en underbar man på många sätt, men också väldigt ”speciell” på ett annat sätt också, men även det är ett helt annat ämne. Den här mannen som av någon anledning faktiskt på något sätt kröp in bakom min mur. En man jag verkligen fått starka känslor för. Ja så starka att jag till och med utan en tanke, eller tvekan hamnade i ett distansförhållande. Det är inte lätt, det är jätte jobbigt. Det är avstånd, det är jobb, det är barn som ska pusslas in och passa för att vi ska kunna träffas. Men så underbart när vi har tid tillsammans.

Men jag undrar ofta om detta kommer att fungera i längden, just nu fungerar det såhär, men ”just nu” är inte så länge. Utan att gå in på detaljer så känner jag att det finns saker som måste ändras. Hur vet jag inte än, men det kommer helt säkert bli jobbigt framåt när det måste ske ändringar, att saker känns mer gemensamt, planering ska vara att båda får offra saker och prioritera om.

När man inte träffas så ofta, så är nät och mobil det redskap man har för att hålla kontakten, hålla igång förhållandet. Det där ser vi tydligen olika på. Och ibland känns det som om han hör av sig inte för att han vill, för att han behöver få höra min röst, prata med mig, utan för att jag vill.

Det är som att han inte förstår hur orolig jag blir av att inget höra eller inte får svar på sms. Det tar inte lång tid att sända ett litet sms, jag begär inte någon chattkonversation eller timmar i telefonen. Ibland jobbar vi olika tider, ibland har han sina barn, då finns inte tillfällen att prata i telefonen, men det finns alltid alltid tid att sända iväg ett kort litet sms. För att visa att man tänker på den andra och att man bryr sig. Att man förstår att det kan uppstå en oro av att inget höra ifrån den andra på kanske ett eller två dygn…. När detta sker, det har hänt då och då, så finns det två saker som tar över min hjärna.

1)      Han har råkat ut för någon olycka, han kan inte höra av sig, ingen annan kan heller göra det och berätta.

Sen kommer då den andra tanken av oro och tar över, jag vet inte om det är för att jag är mer orolig  för den varianten eller för att den på något sätt är bättre än att han råkat ut för en hemsk olycka eller ännu värre. Att jag på ett sätt stoppar den tanken, men gör det på ett dumt sätt, det enda jag kan komma på är orsak till hans tystnad.

2)      Att han slutat bry sig, träffat någon intressantare kvinna.

Det här är inte att jag behöver kontrollera, det behöver jag inte, men jag behöver känna trygghet och ha en stark tillit. Är man i ett förhållande på distans är det så viktigt (för mig ialla fall) att man håller en vardaglig kontakt. Annars kan man vara bara KKs, men då finns det män på närmare håll som är lättare att träffa för bara sex utan känslor. För man får aldrig lägga in känslor i ett kk förhållande.
I min värld måste det finnas öppenhet, att man berättar vad man gör, att man håller kontakten. Det är sånt man gör. I min värld när man inte längre vill eller behöver eller ens kommer ihåg att ha daglig kontakt, då kan man lika bra bryta. Då vill man inte ha ett förhållande, då bryr man sig inte nog mycket om den andra.

Det är inte snällt att låta den andra bli orolig och få dom här hemskt jobbiga tankarna. Det är för mig en orsak att bryta, för jag vill att han ska bry sig, värdera samma saker som jag. Annars skär det sig bara och man kommer få problem i längden, om man inte ser på samma sätt vad ett förhållande behöver, kräver. Hur mycket man ska ha kontakt och på vilket sätt. Och det blir för jobbigt att gå igenom den här oron, tappa tillit, känna sig otrygg.
Det är därför jag så länge, i så många år, ansett att det är lättare att vara singel, inte träffa någon, inte få känslor, skydda mig själv.

Det är därför jag känner att jag kanske är dum…. 

Dom flesta vill träffa någon, att höra samman med någon, ha någon som finns där, lyssnar, stöttar, tröstar.

Alla vill känna kärlek, betyda något för någon.

Jag trodde att kärleken var lätt, att bara man älskade varandra så flöt allt på. Men fick lära mig att så var det inte. Eller så var det mer att kärleken dog. Det är väl ganska vanligt? Att man växer ifrån varandra, att man vill olika saker ii livet. Av vilken anledningen än är, så försvinner kärleken som finns mellan ett par som älskar varandra med passion. 

Eller är det inte så? Dör aldrig kärleken?

Läste en text som handlade just om detta, att kärleken aldrig dör, den finns alltid där. Kärleken är evig. Så dör den, det man känt för någon, så är det inte kärlek, det är något annat.

Hmmmm jag vet inte om jag helt håller med, eller mer att det kanske beror på hur man tänker på det här med kärlek, vad som är att älska.

Och visst kan jag hålla med om det som står i texten att kärleken är evig, kärleken, den varma sköna känslan finns alltid där, inom oss. Däremot kan föremålen för vår kärlek växla. Men kärleken i sig finns alltid kvar. 

Men samtidigt om man tänker så känns det så kallt, då är det ju inget vi känner för en viss person, då är det enbart vi själva som väljer vem vi ska lägga den känslan på. Att kärleken inte är något som känns mellan två personer utan det är en egen inre känsla som man själv sen projekterar på någon annan. 

Tänk om det faktiskt är så? Att det är vi själva som bestämmer vem vi vill älska, att det inte är något annat än vårat egna val. Jag har faktiskt hört detta på en talkshow för evigheter sen. Det var ett program om tjejer som letade en partner men aldrig hittade någon. Dom träffade killar på olika sätt, blinddates, kontaktsidor på nätet, privata fester, vänners vänner osv... Men efter någon träff så hittades det alltid något fel, det klickade inte. En psykolog var med i programmet och menade på att det var inte fel på männen dom träffade, det var bara så att dom själva på något sätt bestämt sig för att ingen dör. Dom stängde av alla känslor direkt, dom tillät sig inte att "känna". Varför, ja antagligen av olika former av rädsla. 

Det här kan jag köpa, att man kan stänga av, att man kan vara mer eller mindre öppen för att hitta någon man startar ett förhållande med, någon man älskar. Men jag tror också att det måste finnas lite mer, att det inte bara är att man själv bestämt sig och är öppen.

Jag tror att det krävs en del andra saker som ska finnas där, för att det ska klicka och därmed öppnar man upp sig för att börja känna känslor som utvecklas till kärlek. 

Vad är det för saker då, ja det är personlighet, värderingar, mål i livet, humor. Finns det viktiga gemensamma nämnare så finns det chansen att det kan klicka. 

Men visst kan det klicka först, det finns en stor attraktion, sen när tiden går så märker man att det finns flera punkter där man skiljer sig åt än som är gemensamma, dom man ska bygga vidare på, det som gör att ett förhållande håller i vått och torrt. Likväl som man kan träffa någon som man visst tycker är en trevlig person men det klickar inte, kanske just för att man inte just då är öppen för att det ska klicka. Men när man lär känna personen mer, tiden går och man känner att en attraktion börjar växa fram och ökar i takt med att man märker att man har mer och mer gemensamma punkter. Det är då även kärleken växer fram mer och mer mellan två personer.

Kanske det helt enkelt är så att det finns många olika varianter av kärlek, att älska. Att man helt enkelt pratar om lite olika varianter. För kan man älska sina föräldrar, sina barn, sin partner, för vänner, saker att göra... men det är ju absolut inte alls samma känsla även om det är en stark känsla och man säger att man älskar. 

Men kärleken man känner för sina barn är ju inte ens i närheten av vad man känner för sin partner. 

Kanske det inte är kärleken i sig som är evig, utan förmågan att känna kärlek som är evig. Att även om man slutar älska någon, så försvinner ju inte förmågan att älska, man kommer ju hitta någon ny att älska. Men samtidigt så är ju ingen kärlek lika någon annan, man älskar på olika sätt. 

Så jag tror att jag väljer att tolka det här med att kärleken är evig med att det är förmågan att älska som ligger inom varje människa och att det är den förmågan som är evig. Inte kärleken i sig, för den är olika för varje olika kärlek man känner.

Det vackraste jag vet är att se dig när du sover.
Här råder stilla frid, och jag glömmer både rum & tid.
Du ligger här brevid, och jag känner hur du andas.

När mörkret sakta flyr, och att se hur dagen åter gryr,
en kylig morgon bris, sakta sveper genom rummet.
Jag kryper tätt intill lycklig för att du finns till.

Det är en rikedom att få älska &
att älskas vår kärlek varsamhet, är det vackraste jag vet.
Det vackraste som finns är att vara någon nära.

Jag ligger här brevid och jag känner hur du andas
att älskas utav dig är det vackraste för mig,
Det är en rikedom att få älska & att älskas.

Jag lever, jag känner glädje, jag känner hopp, jag älskar. En underbar känsla, vackna, du är bredvid, tassa upp försiktigt för att brygga lite kaffe och snabbt grädda några scones. När allt är klart försiktigt väcka dig och ge dig en kärleksfult gjord frukost innan du måste iväg till jobbet.